State of play är en riktig story!
”State of Play” är något så oväntat som en hyllning till tidningsjournalistik
– alltså publicerad på papper!
Bildmaterial
Ingen är som Russel Crowe!
State of Play, betyg: 4
Regi: Kevin MacDonald. I rollistan: Russell Crowe, Rachel McAdams, Helen Mirren, Ben Affleck, Robin Wright Penn.
Längd: 2 tim, 7 min.
Premiär! i morgon Filmstaden, Helsingborg
BETYG: 4
BIO. Under eftertexterna rullar tryckpressarna till tonerna av Creedence ”As long as I can see the light”. Låt mig gissa att förakt eller möjligen medlidande kommer att flöda från alla som de senaste åren fnyst näsorna torra över ”gammelmedias” hopplösa existens.
Mitt i bloggrevolutionen (eller förlåt, är vi redan förbi den?) är ”State of Plays” murvelromantik nästan rebellisk och faktiskt inte särskilt nostalgisk. Första scenen på Washington Globes redaktion är en klassisk kamerakryssning mellan överbelamrade skrivbord där telefonerna går varma. Tankarna går oundvikligen till ”Alla presidentens män” (1976), om Watergateskandalen med Dustin Hoffman och Robert Redford som Bernstein och Woodward.
Vi hänger i hasorna på ärrade reportern Cal MacAffrey. Russell Crowe etablerar honom lustfyllt enligt klichén. Han är knubbig, sluskig och kör runt i en mögig, 19 år gammal Saab – men hans känsla för var något ligger och ruttnar i samhällskroppen är osviklig.
När en ung knarkare och en kongressledamots assistent mördas kort efter varandra hittar MacAffrey ett samband. Trådarna leder till företaget Point Corpe, en privatarmé i stil med Blackwater, som utretts under ledning av den mördade assistenten. Det tycks som att hela USA:s säkerhetstjänst står i begrepp att privatiseras, med det ruggigt omnipotenta Point Corpe som stark intressent.
Detta tamkeväckande tema fördjupas egentligen bara delvis, och faktum är att filmen tvärvänder in i något slags noir-idé där alla liksom blir lika goda kålsupare. Jag har tyvärr inte sett den brittiska tv-serie som filmen bygger på, men kanske är det komprimeringen till långfilmsformat som krävt den sortens hastiga lösningar.
Hur som helst är det ändå spännande, och snyggt gjort. Regissören Kevin MacDonald gestaltar en tät rörighet utan att tappa tråden nästan lika bra här som i karismatiska ”The last King of Scotland” (2006).
Vid sidan av thrillertemat representerar MacAffreys – ganska mjuka – sammandrabbning med tidningens politikskvallerbloggare Della Frye konflikten mellan gammalt och nytt i media. Meningen är att det ska uppstå ett typiskt, jazzigt gnabb mellan mentor och adept, men Crowe får ensam stå för det mesta av jazzandet. Rachel McAdams är adekvat (och omotiverat fotomodellsminkad) i rollen, men inte mer.
Bättre på att möta Crowes insats med mustig jargong är föga förvånande Helen Mirren, men hennes roll som chefredaktör är skissartat konstruerad – möjligen också det en svit av nedbantningen från tv-serieformatet. Hon blir emellanåt förvillande lik sin paradroll kommissarie Jane Tennison, vilket förstärks av filmens mystiska tendens att framställa tidningsredaktionen som rena polisstationen.
Men trots en del brister är ”State of Play” en rik film som inte snålar med aktuella ämnen. Det här är en riktig story, den handlar inte om åsikter, förklarar grävreportern MacAffrey för bloggaren Della Frye.
Så sant som det är sagt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus