Herr Trier, demonregissör
Malin Krutmeijer och Malin Waak har sett Lars von Triers "Antichrist".
Bildmaterial
Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i terapitagen.
Antichrist
Regi: Lars von Trier
I rollistan: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe
Betyg: 4
Bio. "Antichrist" var årets skandal på filmfestivalen i Cannes. Sorg, terapi, sex, bloddrypande våld och en pratande räv var tydligen bara för mycket. Det har redan skrivits spaltmeter om filmen som en skildring av Lars von Triers privata, misogyna mardrömmar.
Men den som ger en film titeln "Antichrist", och låter det sista t:et utgöras av den välbekanta symbolen för kvinna, vill nog snarare diskutera kvinnoförakt än propagera för det. Dessutom har von Trier mer på hjärtat än så.
Han börjar med att etablera ett av de mest fruktansvärda scenarier man kan tänka sig: en liten pojke faller ut genom ett fönster och dör medan hans föräldrar är upptagna med att ha sex. Det skildras i filmens inledning i en nästan löjligt vacker, svartvit slowmotionsekvens till musik av Händel.
Sedan följer fyra kapitel kallade "Sorg", "Smärta", "Förtvivlan" och "De tre tiggarna". De leder käpprätt mot katastrof och blir en ironisk parallell till de faser som Han (fadern/mannen) menar att Hon (modern/kvinnan) måste gå igenom i sin sorg för att, som det heter, komma vidare.
Hela filmen cirklar kring den döde pojkens föräldrar, och liknar en suggestiv hybrid mellan psykologisk skräckfilm och kammarspel. Gunnar Bergdahl föreslog här på sidan (19/5) att "Antichrist" skulle kunna betraktas som von Triers svar på Ingmar Bergmans "Persona". Det är en intressant infallsvinkel som öppnar för tanken att de två personerna på sätt och vis är/blir en och samma. Särskilt filmens första hälft har samma täta skådespeleri och strama dialog som Bergmans drygt 40 år gamla mästerverk.
Mannen är ordrik, förklarande, kvinnan visserligen inte ordlös som Liv Ullmans figur men övermannad av sorg och fasa. Han blir på ett olustigt sätt begeistrad över att få använda sina yrkeskunskaper som terapeut på sin fru. Hennes sammanbrott blir hans projekt – känsla står mot tanke, kvinnligt mot manligt, kaos mot ordning och så vidare. Det hade varit svåruthärdligt om det var detta i sig som von Trier ville inskärpa. Nu är det mer som att regissören redovisar sin egen ambivalens inför den här idévärlden, och sympatierna landar åtminstone i början hos den kvinnliga huvudrollen. Charlotte Gainsbourg ger ångesten en hjärtskärande gestalt som går att identifiera sig med. Det är hon som känner, medan mannen kyligt ägnar sig åt att bedöma hennes känslomässiga status.
Gainsbourg och Willem Dafoe är storartade i de två rollerna – modiga, fokuserade och insiktsfulla. Det går inte att värja sig för intensiteten i deras desperata tillvaro, präglad av ångestattacker, skuldkänslor och hetsigt, plötsligt sex.
När mannen/terapeuten ber kvinnan/patienten göra en lista över vad hon är rädd för, kan hon först inte. Hon är bara rädd, panikslagen. Till slut krystar hon fram att Eden, deras stuga i vildmarken, skrämmer henne mest av allt. I frejdigt konfrontativ anda insisterar han på att de reser dit och ser hjärnspökena i ögonen.
Här börjar, kan man säga, det irrationella, kroppsliga, existentiellas hemska hämnd på det övermodiga förnuftet. Den är skildrad i de vackraste bilder någonsin i en von Trier-film, signerade Anthony Dod Mantle.
Fallande ekollon smattrar mot stugtaket och fågelungar faller hjälplösa ur boet och blir bytesdjur. I naturens grymma överflöd är ens död en annans bröd och avkomman räcker alltid för ett rejält svinn. I kvinnans akuta dödsmedvetande, tycks filmen säga, finns en botten av sanning långt bortom all patetisk terapi. De krafter som är igång här låter sig inte ordnas i faser och lämnas därhän.
Von Trier vore inte sig själv om det inte fanns en viss humor i tvekampen mellan den intellektualiserande herrns kognitiva beteendeterapi och den myllrande skogen som successivt bergtar frun. Som när hon griper efter verktygslådan för att experimentera tillbaka på honom – och bokstavligt monterar fast den kvarnsten som han lite beskäftigt anser sig bära i egenskap av den ansvarstagande, rationelle mannen i huset. Eller är det en slipsten? Han verkar ju veta hur de ska dras.
Tyvärr urartar filmen i spekulativa provokationer. Hon blir helt enkelt galen och plötsligt verkar allting vara hennes fel. Som publik blir man lämnad i sticket med en massa grumsiga infall, och en känsla av att Lars von Trier tvärvänt och bestämt sig för att det handlar om – suck – könskamp och religion i alla fall.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus