Pengako som aldrig sinar
Bildmaterial
Professor Dumbledore i den senaste Harry Potter-filmen.
Harry Potter och halvblodsprinsen
Regi: David Yates
I rollistan: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson
Längd: 2 tim, 33 min.
Betyg: 3
Bio. I Harry Potter och halvblodsprinsen har hormonerna tagit ett fast grepp om eleverna på Hogwarts. Dagarna i ända trånar och längtar tonåringarna efter varandra. Men kärleken är svår och hänsynslös. Harry är kär i Ginny, som är kär i någon annan. Hermione är kär i Ron, som är kär i någon annan. Ja – egentligen har denna äventyrsfilm från magins land ganska stora likheter med teveserien Dawsons Creek. Unga och väluppfostrade pojkar och flickor försöker hitta de rätta att dela sina spännande liv med.
Parallellt med de spirande romanserna pågår den eviga kampen mot ondskan. Den Gandalflike professor Dumbledore börjar bli till åren kommen och dödsätarna konspirerar för att ta honom av daga. Kan Dumbledore med hjälp av Harry och hans vänner hålla horderna stångna, eller kommer den onde Voldemort att slutligen besegra de goda? Det är egentligen en fråga som är allt för genomskinlig för att fånga någons intresse. Men om man bortser från den moralistiska och uppbyggliga historien är faktiskt Harry Potter en ganska sevärd film.
Storslaget panorerade landskap, enorma snötäckta vidder, trånga och mörka gränder. Nästan varje scen i den påkostade filmen utgör ett lockande rum som man vill kliva in i. När det regnar utanför det stora biblioteket på Hogwarts längtar man efter att sitta vid ett av skrivborden för att långsamt slå i de stora folianterna. Man vill vara med när barnen leker i den magiska leksaksaffären och drömma sig bort till skogarna, slotten, de öppna spisarnas värld. Det är en film som i varje ögonblick tänder och skapar ett begär hos sin publik. En stark hemlängtan, och en dåsighet.
För trots de spektakulära specialeffekterna och de hotfulla stämningarna vinner den lullulliga moralen hela tiden tillträde. Svart och vitt blir det, även när filmen försöker nyansera det hela. Den elake pojken Draco, som ska gå i sin faders fotspår och hjälpa dödsätarna, ser till exempel ut som en liten hitlerjügend i sina svarta kläder och kritvita hår. Återblickarna till Voldemorts barndom avslöjar att inte ens kärlek och omsorg kunde förändra pojken. Eftersom ondska mer eller mindre verkar vara ett genetiskt drag.
Så förändrar sig inte den statiska synen på människan och hennes plats i världen den här gången heller. Och att filmen slutar just när det stora äventyret är på väg att ta sin början är faktiskt ganska cyniskt. Potterindustrin är en pengako som ska mjölkas på så mycket som möjligt innan den sinar. Att lämna sin publik med en halv berättelse är ett utmärkt sätt att försäkra sig om framtida vinster. Man vill ju veta hur det går.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus