I kärlekens tecken
Pedro Almodóvars filmuniversum har för det mesta gått i skarpt grällt, både i
färg och dialog. Men på senare år, i filmer som den självbiografiska "Dålig
uppfostran" och inte minst i "Att återvända", har
tonen emellanåt mörknat betänkligt. Jag kommer att tänka på det när han i
sin nya film Brustna omfamningar lustfyllt panorerar ett
fantastiskt, svart, vulkanlandskap på Lanzarote.
Bildmaterial
Penélope Cruz har huvudrollen i "Brustna omfamningar". Och hennes karaktär Lena har huvudrollen i "Flickor och resväskor".
Brustna omfamningar
Regi: Pedro Alodóvar I rollerna: Penélope Cruz, Lola Dueñas, Lluís Homar, Blanca Portillo, Ángela Molina
Längd: 2 tim, 9 min
Betyg 3
BIO. Men, för den som söker en förlängning i svärtad epik är troligen "Brustna omfamningar" en besvikelse. Den visar snarare prov på en regissör som gett det lättsamma leklynnet helt fria tyglar. Och som publik kan man säkert uppfatta grundstämningen i den här genremixen – film noir, neorealism, melodram, metafilm, etcetera – väldigt olika beroende på vilka av regissörens krokar man nappar på.
Själva intrigen utspelar sig på två tidsplan, det ena är 2008 års Madrid där den blinde författaren Harry Caine (Lluis Homar) i filmens inledning dels får besked om att industrimagnaten Ernesto Martel (José Luis Gómez) är död och strax därefter får han besök av dennes son, Ernesto Jr, som är en påtagligt oerfaren dokumentärfilmare med artistnamnet Ray X. Harry Caine ombeds av honom att skriva en historia som handlar om "en sons hämnd på sin fars minne" men reagerar våldsamt på förfrågan.
Förklaringen får vi när filmen flyttar tillbaka 14 år i tiden. Där får vi åter möta Ernesto Martel och hans älskarinna Lena (Penelope Cruz). Hon får en dag ett erbjudande om en filmroll hos regissören Mateo Blanco, vilken är högst densamme som Harry Caine. Mateo och Lena förälskar sig, men motarbetas av den psykopatiskt svartsjuke Martel och utgången kommer att bli fatal.
Den här familjemelodramen, eller tv-såpan om man så vill, rusar framåt utan att fördjupa karaktärerna. Precis som genren påbjuder. Men samtidigt är den en metafilm, en del av den film som regissören spelar in. Och detta är Almodóvars egentliga ärende: att lustfyllt få blinka till filmmediet och filmhistorien. Alltså lånar kärleksparet Lena och Mateo likheter med den Roberto Rosselini-film, "Viaggio in Italia", som de en kväll ser på tv. Också den en historia om ett slags familjetragedi. I Almodóvars kartotek över filmhistoriens höjdpunkter låter han till och med Blanco bläddra i sin dvd-samling; det är "Fanny och Alexander", Louis Malles "Hiss till galgen" och så är det förstås Fellinis "8 1/2" vars hjulspår "Brustna omfamningar" rullar i.
Men roligast av allt är när Almodóvar låter den film som Mateo Blanco spelar in, "Flickor och resväskor", bli till en skruvad version av Almodóvars egen "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Lekfullt, visst, men kanske ändå mer väldigt starkt präglat av Almodóvars egen kärleksförklaring till filmen. När den numera blinda regissören får en chans att förbättra, restaurera sin gamla film stryker han sakta med händerna över filmduken och säger: "Det låter ju så falskt".
Ett sublimt skämt, men kanske även ett memento om hur en riktig regissör alltid bär filmen med sig.
Almodóvars allvarsamma lek med filmmediet är stor underhållning – och den stora behållningen i "Brustna omfamningar". En välkommen twist till den melodram som filmen huvudsakligen bygger på. Och som inte är lika givande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus