Salander fortsätter att glöda
"Flickan som lekte med elden" har premiär idag. Läs Gunnar Bergdahls
recension här.
Bildmaterial
Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
I rollistan: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Per Oscarsson, Lena Endre.
Längd: 2 tim, 10 min.
Premiär: 18 september
Betyg: 3
bio. "Baserad på Stieg Larssons roman" står det i förtexterna av "Flickan som lekte med elden", del 2 i Millennium-trilogin. "Baserad på", ja, så brukar det heta i denna filmvärld vars ljus i mörkret har varit de enorma framgångarna för "Män som hatar kvinnor". 6,5 miljoner besökare i Europa så långt, varav 1,5 miljoner svenskar. Och det innan England, Tyskland och några av de andra stora länderna dubblerar siffrorna. Rena Hollywood alltså av en från början planerad blygsam svensk teveserie i tre delar.
Nå hur var den? Det fanns lite mer glöd i den första filmen, mer av Noomi Rapaces vibrerande och överraskande skådespeleri. Den viktigaste anledningen till det är själva historien. Det är – för alla som läst hela trilogin – uppenbart att denna mellanhistoria är den svagaste berättelsen. En slags förbindelselänk mellan dyket ner i Vangerkoncernens bruna vatten där män hatade och mördade kvinnor och uppgörelsen med samhällets dubbelmoral, psykiatrins spännbälten och delar av den svenska säkerhetspolisens laglöshet i "Luftslottet som sprängdes".
För att överhuvudtaget kunna hantera dessa dryga 600 romansidor i filmform har man djärvt, i ett manuskirurgiskt snitt, avlägsnat romanens envisa rapportering om motsättningarna mellan polisutredarna och gjort "Flickan som lekte med elden" till en personlighetsfördjupning av Lisbeth Salander. Med fokus på varje möjlig action. Dessa genvägar är inga senvägar. Och romanens trovärdiga dialog har inte heller denna gång fuskats bort. Samtidigt är det en filmupplevelse som obevekligt är innesluten i känslan av att läsa om en bok du just har lagt från dig.
Rent stilmässigt finns det stora likheter med föregångaren. Att regissör och fotograf denna gång är svenskar har inte skapat några direkta brott. Del 2 kopplar motståndslöst in mot sin föregångare. Möjligen kan man säga att Peter Mokrosinski nu arbetar mer med mättade närbilder och att Daniel Alfredson ger skådespelarna ett än större spelutrymme. Det är bra för rollbesättningen är åter gedigen ner till varje liten biroll. Med ett särskilt plus för fröjden att se Per Oscarsson briljera som Salanders slagrörde gamle förmyndare. Överhuvudtaget är det välspelat, handfast, igenkännbart. Och en och annan dataskärm för mycket förstås.
Men Noomi Rapaces svarta blick biter sig åter fast. Hon är verkligen vår Salander, vår tids Pippi. Nu med guldpengar på internetbankkontot. Denna fantast i den virtuella världen, denna självsäkra, principfasta lilla människa som betvingar det värsta mörker man kan tänka sig. Det är hon och ingen annan som skapat lavinen av intresse och fascination. Den käcke journalisten Mikael Blomqvist är mer nertonad i filmen än i romanen, vilket i grunden stärker det mediekritiska stråk som finns i berättelsen. Vi är säkert många som omedelbart tecknar prenumeration på en tidskrift som Millennium med handlingskraftig stjärnreporter, journalistiska principer om källskydd, faktakontroll och ett socialt engagemang. Om den fanns.
Men varför behöver vi alla dessa övermänniskors berättelser för att gå på bio? Varför måste det vara världens absolut värsta superhacker, världens mest präktige journalist (som i böckerna dessutom är världens främste älskare, tack och lov nertonat i filmen), världens starkaste grymmaste man som kan knocka Paolo Roberto (som för övrigt sköter sig bra i sin cameo-roll) och världens vidrigaste fadersgestalt – det är verkligen lite Kiviks marknad över persongalleriet. Men det är tydligen så vi vill ha det. Också denna gång. Det har vi redan bekräftat när vi köpte och sträckläste boken.
Såsom film är det med andra ord mer än uthärdligt. Men det är nog inte bara Mikael Blomqvist, som i slutscenen ser ambulanshelikoptern sväva iväg mot upptakten i nästa del, som vill att det ska fortsätta direkt. Det gör det. Nästan. Del 3 kommer i november och blir nog snäppet bättre. Kan man inte vänta kan man alltid läsa om boken så länge.
Sedan är det bara att hoppas att de svindlande framgångarna inte förvandlar Lisbeth Salander till en ny evighetslång Beck-serie "baserad på Stieg Larssons gestalter."
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus