Nymånens bleka sken
Bildmaterial
New Moon
Regi: Chris Weitz
I rollistan: Kristen Stewart, Robert Pattinson
Längd: 2 tim, 11 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn. Ängelholm
Saga, Höganäs
Maxim, Landskrona
Betyg: 2
BIO. Efter allt förhandsståhej, bråk om åldersgränser och hysteriska smygvisningar är det så äntligen dags för den riktiga premiären av del två i den minst sagt populära Twilight-serien; "New Moon".
Böckerna bakom filmen, sålda i runda slängar 70 miljoner exemplar och skrivna av Stephanie Meyer, kan beskrivas som ett slags chick-lit i vampyr-, goth- och skräckmiljö. Och liksom chick-lit-genren vänder sig till den (unga) kvinnliga publiken så är det heller ingen tvekan om vem man vill dra till biograferna med filmatiseringarna. För här är det oftast tjejerna som är starkast, coolast och klokast och killarna som står för ögongodiset.
Den eteriske vampyrdandyn Edward med sin gnistrande utstrålning och förtrollande blick; den tönthunkige, boy next door-polaren Jacob som, förutom ett knippe muskler att döda för, besitter den lilla egenskapen att han förvandlas till varulv när vampyrer finns i närheten.
I "New Moon" blir seriens huvudkaraktär Bella Swan övergiven av sin vampyrpojkvän Edward (naturligtvis av ädla skäl) och försmäktar i det lilla samhället Forks. Det enda som kan få henne att stå ut är mekandet ihop med kompisen Jacob (som naturligtvis är förälskad i henne) och de livsfarliga adrenalinkickar hon söker för att få återse Edward, som då visar sig för att stoppa hennes dumdristighet – oavsett om det handlar om att hänga med MC-gäng eller dyka från höga klippor.
Till skillnad från förra årets "Twilight", som regisserades av Catherine Hardwicke, är det den här gången Chris Weitz som står för regin. Weitz, tidigare mest känd för "American Pie" och "Om en pojke", slänger friskt in några procent "Twin Peaks", Dan Brown-mysticism i romantiken och resultatet blir ganska underhållande. Men alldeles för långt, grunt och småstolpigt spelat på för många håll.
Är det då bara längtan efter evig, stor och ren kärlek eller möjligtvis romantisering av utanförskapet som gett vampyrgenren en så stark återkomst i vår tid av objektifiering, sexfixering och konformitet? Eller finns det också inslag av främlingsrädsla och trygghetsjakt?
Skulle tro det. Till skillnaden från tv-serien "True Blood" saknar "New Moon" välspelade och nyanserade bikaraktärer, humor (åtminstone medveten) och fler bottnar än ett par.
Men målgruppen kommer att vallfärda till biograferna.
Kul också med en vampyrfilm helt utan huggtänder.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus