Blå, blå känslor i natten

"Avatar" utspelar sig i framtiden på planeten Pandora där ett gruvföretag från vår numera knappt beboeliga planet försöker utvinna en tidigare oupptäckt metall, men stöter på problem i form av Pandoras lokalbefolkning. Det blåhudade Na’vi-folket – tänk Rousseaus ädla vildar i en korsning med Las Vegas-showarna The Blue Man Group – lever i nära symbios med planetens spektakulära djur- och naturliv. Företagets forskningsavdelning har hittat ett sätt att närma sig, eller kanske infiltrera snarare, infödingarna. De har skapat avatarer, en slags fusioner mellan människor och Na’vi, som människorna kan träda in i.

Före detta marinsoldaten Jake får chansen att ersätta sin nyligen avlidne bror i experimentet och träffar snart, i avatarform, Na’vi-kvinnan Neytiri och bjuds in till stammen. Till en början spelar han dubbelspel – han förser företagets militära del med information samtidigt som han kommer allt närmre Neytiri – men ju mer han lär sig om Pandora, dess invånare och deras kretsloppstänkande desto mer ångrar han sig.

"Avatar" är, tolv långa år efter "Titanic" och med en budget på osannolika, nästan stötande, 400 miljoner dollar, antagligen filmen James Cameron drömt om att göra under en lång och väldigt framgångsrik karriär.

Och här finns ju allt han snuddat vid i flera av de tidigare filmerna. Konflikten mellan natur och teknik och kommersialism och ekologi, från "Avgrunden". Föreningen av människa och teknik från "Terminator"-filmerna. Misstron mot cyniskt profithungriga storföretag (och Sigourney Weaver) från "Aliens". Den stora kärleken mellan ett omaka par och en symbolisk sänkning av något väldigt stort (för att inte avslöja för mycket) från "Titanic".

Möjligen är det också problemet med "Avatar". Att en regissör får genomföra sina drömmars projekt – och känn er fria att när som helst jämföra med Martin Scorseses likaledes överlastade önskefilm "Gangs of New York" – betyder inte automatiskt att det blir en drömfilm.

"Avatar" är ett överväldigande mäktigt matinéäventyr, men jag tror ändå Cameron förmodligen ville väldigt mycket mer. Miljöerna på Pandora är onekligen väldigt iögonfallande och häftiga, men trots en speltid på drygt tre timmar gräver sci-fi-innovatören i samma gamla ämnen utan att egentligen komma djupare.

Lika framåtskridande han genom sin karriär har varit rent tekniskt – så också här – lika gammelmodig kan han vara i sitt berättande. Hjärtat finns där, Camerons stora engagemang för miljön är givetvis berömvärt och här finns ett par småbitska kommentarer till amerikansk krigsföring på 00-talet, men han använder bara brösttoner för att få ut sitt budskap.

Med resultatet att en del karaktärer blir rejält klyschiga.

Och att en del budskap skrivs med blå färg rätt över näsan på en.

Mattias Dahlström
centrumbarn@hotmail.com