Japansk död
Bildmaterial
Avsked
Regi: Yôjirô<b> </b>Takita
I rollistan: Masahiro Motoki, Tsutomu Yamazaki, Ryoko Hirosue
Längd: 2 tim, 5 min.
Kulturhuset i Svalöv
Betyg: 3
BIO. Den begåvade, men inte allt för framgångsrike cellisten Daigo, står en dag plötsligt utan arbete. Orkestern har lagts ner, och i pengabristens spår tvingas han sälja sitt dyra instrument och tillsammans med hustrun Mika lämna Tokyo. De beger sig till Daigos barndomsby, där han genom ett missförstånd börjar arbeta i en begravningsbyrå, utan att våga berätta detta för sin hustru.
"Avsked", som den Oscarbelönade filmen heter, är en finstämd liten film om döden. Stundom oväntat humoristisk, ibland aningen för sentimental. När regissören Yôjirô Takita låter kameran vila på Daigos och hans chefs omsorgsfulla hantering av döda kroppar, när den kärleksfulla tvagningen av de avlidna och den ceremoniella svepningen får tillräckligt utrymme, då inträffar stunder av stort och fint allvar.
Här träder de döda för ovanlighetens skull fram som viktiga delar i berättelsen, istället för att som i den i övrigt utmärkta teveserien "Six feet under" utgöra ett nödvändigt ont för de levandes berättelser.
Ett rum fullt av sörjande familjemedlemmar har ögonen riktade på Daigo. Han tvättar en ung kvinnas kropp under sidenlätta tygstycken. Med ett fryser han till och vänder sig viskande till sin chef. Den avlidne har penis. Med stor diskretion tillfrågas familjen om sonen ska sminkas som man eller kvinna.
Det är en av flera scener vars humor är av det absurdare, men värdiga slaget. Liksom när Mika i de inledande scenerna kommer hem med bläckfisk till middag. Det visar sig att bläckfisken fortfarande lever och de bestämmer sig för att återbörda den till havet, men när Daigo efter några väl valda ord har kastat den i vattnet flyter den stilla och död på ytan.
Det är ett drama som vet att pressa ut så mycket betydelse som möjligt ur motsatsparet liv och död. Tyvärr överskrider berättelsen ofta övertydlighetens gräns. Några fullständigt omotiverade scener där Daigo i ett storslaget landskap filar på sin barndoms cello medan kameran sveper över snöklädda fjäll bidrar till att dra ner helhetsintrycket, liksom det vis på vilket Mika framställs; som en leende och stöttande hustru med svårigheter att förstå sin makes nya och för henne äcklande yrkesverksamhet.
Det löser sig naturligtvis till slut. Familjefriden infinner sig åter och allt blir skönt och förklarat.
Men på vägen dit finns det flera scener som är vackra på riktigt och som är väl värda att lösa biljett för.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus