Våld urholkar själen
Bildmaterial
Sin nombre
Regi: Cary Fukunaga
I rollistan: Marco Antonio Aguirre, Leonardo Alonso, Karla Cecilia Alvarado.
Längd: 1 tim, 48 min.
Filmstaden, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. "Sin nombre" går som ett spår genom samtiden. Ett framtidsdrömmarnas skarvfyllda järnvägsspårspår. På godståget från Honduras genom Mexiko mot den amerikanska gränsen sitter klasar av människor. Vi befinner oss mitt inne i en starkt realistisk och engagerande film. Vi har redan lärt känna två av människorna på tågvagnarnas tak. Dels gängmedlemmen Casper som plötsligt är på flykt undan den gemenskap som var den enda han kunde finna. Och med ett pris på sitt huvud. Dels Sayra, en ung kvinna som tillsammans med sin far ska försöka ta sig tillbaka in i drömmarnas USA.
Debuterande Cary Fukunaga har gjort en film som omedelbart för tankarna till den store mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu som med "Älskade hundar" och "Babel" förenade humanistiskt engagemang med rannsakande realism.
I "Sin nombre" ("Utan namn" – en titel som ger dimension till alla de tusentals människor som varje dag året runt reser på detta sätt mellan hopplöshet och undergång) upplever vi just detta samtidighetens prisma.
Det är dels en obehagligt trovärdig skildring av gängstruktur och maktmedel som saknar all form av överdriven kitsch eller insmickrande fascination. Det bara är. Ungefär som i "Gomorra", filmen om den organiserade brottsligheten i Italien. Men samtidigt är detta en ömsint skildring av den unga Sayras behov av ett eget livsutrymme. Kanske skakar det till lite mellan övergångarna men när filmen och flykten mot norr går mot sitt konsekventa och obönhörliga slut är åtminstone jag infångad och nerpressad under samtidens tyngd.
Som debutfilm är "Sin nombre" mycket imponerande. Så är den också en av fjolårets mest festivalprisade filmer. Till dess iögonfallande kvalitéer finns såväl skådespelarinsatserna – här befinner vi oss verkligen mitt inne i en lika skrämmande som övertygande gängverklighet – som fotografen Adriano Goldmans bilder av denna del av vår värld som vi vet finns där borta bortom horisonten. Men som vi helst vill glömma.
Nu tvingar Fukunaga upp oss på godstågets tak tillsammans med dessa namnlösa människor i rörelse mellan hopp och förtvivlan. De får namn, de blir individer, de rör vid oss, vår blickar möts.
Det är en resa som än en gång lär oss att våld urholkar själen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus