Stjärnskott i full frihet
Bildmaterial
Bill Skarsgård på flaket och Martin Wallström som de två bröderna i den självlysande debutfilmen ”I rymden finns inga känslor.
I rymden finns inga känslor
Regi: Andreas Öhman
I rollistan: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Susanne Thorsson, Lotta Tejle.
Längd: 1 tim, 25 min.
Filmstaden, Helsingborg, Röda Kvarn, Ängelholm, Kulturhuset, Svalöv.
Betyg: 4
BIO. Nån gång då och då ser man en svensk debutfilm som präglas av motståndslös berättarglädje, där unga, oprövade regissörer direkt hittar rätt bland filmiska verktyg och uttryck. De förefaller veta precis hur man får en historia på den vita duken att lyfta. Så som till den himmel dit Lukas Moodysson och "Fucking Åmål" eller Josef Fares och "Jalla! Jalla!" tog både publik och sig själva.
Just så är fallet med Andreas Öhmans och hans "I rymden finns inga känslor". Vid 25 års ålder har han redan vunnit i stort sett alla tänkbara och otänkbara kortfilmspriser. Han verkar veta exakt hur man gör och hur man berättar. Nu har han förlängt sin uppmärksammade novellfilm (som visades i våras i SVT) till en riktig långfilm och resultatet är förstås påfallande bra.
Detta är kanske inte den tyngsta Noréndramatiken. Men en sak är säker: I Andreas Öhmans filmrymd finns det gott om känslor.
Historien om Simon med Aspergers syndrom och med en längtan efter rymdens tystnad och tillvarons orubbade ordning, Simon med en alldeles vanlig hyvens bror vars tjej tröttnar på en pedantisk diktatur där allt måste vara på ett särskilt sätt och därför lämnar, Simon som ska återskapa sitt och sin brors liv genom att skaffa fram en ny partner till honom – ja, denna berättelse är både charmerande och kärleksfull.
Framåtrörelsen är påfallande, tempot högt och balansgången mellan allvar och komik lugn och fin. Inte något experimentellt nytänkande precis, måhända inget hisnande psykologiskt djup, kanske inga konstnärliga fotoexcesser. Men vem skulle våga påstå att "Jalla! Jalla!" innehöll sådant?
Nu är det dessutom så att utan Bill Skarsgård, den senaste tända stjärnan i filmstjärnenebulosan Skarsgård, vore det sannolikt en helt annan film. I rollen som Simon gör han en pregnant och rörande rollgestaltning. Utanförskapets komiska konsekvenser hanterar han enastående säkert och komplext. Att detta lär bli denne 20-årige skådespelares stora genombrott står utom allt tvivel och får mig att minnas pappa Stellans lyft till berömmelse Sven i "Den enfaldige mördaren".
Visserligen undvek aldrig Hans Alfredson allvaret och i en jämförelse blir förstås "I rymden finns inga känslor" en maskrollsboll i underhållningens vindar. Dock finns där ett stort och bankande hjärta.
Tematiskt kan det förefalla som om det är en film som ligger Barry Levinsons Hollywoodsuccé "Rain Man" med Tom Cruise och Dustin Hoffman nära. Men i grunden är denna resa in i Simons egen galax av ett helt annat slag. Det handlar inte så mycket om att hans bror ska förstå och omfatta honom som person. Tvärtom, det är en av de känslosträngar som oavbrutet vibrerar. Men desto mer att den dysfunktionelle Simon någonstans ska ana livet såsom vi andra ser och lever det.
Jag såg aldrig filmen som kortfilm. Däremot har jag sett ett par av Öhmans andra kortfilmer. Till exempel den prisvinnande "Mitt liv som trailer". En lättsam och imponerande uppvisning i konsten att skoja med filmgenrer. Den fullständigt ångade av filmisk begåvning. En begåvning som överlevt transporten till långfilmsinspelningens utmaningar utan problem.
"I rymden finns inga känslor" är nämligen en filmupplevelse som i en enda raketuppskjutning gör den svenska filmrymden lite mindre kall och ödslig. En ny långfilmsstjärna tänds däruppe och alla visa män, kvinnor och barn bör skynda till närmaste biografkrubba för att tillbe undret.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus