En Madeleinekaka till sommarkaffet
Bildmaterial
Josefin Ljungman och Bill Skarsgård under en oskyldigt blå himmel i Hannes Holms film.
Bill Skarskård och Peter Dalle i "Himlen är oskyldigt blå".
Himlen är oskyldigt blå
Regi: Hannes Holm
I rollistan: Bill Skarsgård, Josefin Ljungman, Peter Dalle, Amanda Ooms, Björn Kjellman.
Längd: 1 tim, 51 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Maxim, Landskrona
Scala, Båstad
Betyg: 3
BIO. ”Himlen är oskyldigt blå/Som ögon när barnen är små/Att regndroppar faller som tårarna gör/Det rår inte stjärnorna för/Älskling jag vet hur det känns/När broar till tryggheten bränns/Fast tiden har jagat oss in i en vrå/Är himlen så oskyldigt blå”
Det där sköra ledmotivet där Ted och Kenneth Gärdestads sjunger om en ungdom som sakta rinner bort har satt sig som ett tuggummi sen jag såg filmen för någon månad sen. Man skulle kunna tänka sig att den klistrat sig fast på samma sätt hos Hannes Holm sedan tonåren, att han helt lutar sig mot de känslor den framkallat och framkallar; vemodet, nostalgin och samtidigt kärleken till en sommar då allt förvandlades. För det här är en låt som verkligen fungerar som en madeleinekaka till ett liv; och om jag inte förstått det hela fel så har Hannes Holms film sina självbiografiska stråk.
Med ”Himlen är oskyldigt blå” går Holm sin egen väg som regissör utan evige parhästen Måns Herngren, tillsammans har de genom åren gjort komedier om relativt unga människor (typ min generation) som känts väldigt gamla: nostalgiska, könsstereotypa och predestinerade till villa, vovve och Volvo på ett rätt ofräscht sätt.
Så man kunde kanske ha tänkt sig att Holm borde växlat spår till annat än en historia som tar avstamp i 70-talet, en bild på Björn Borg (en blinkning till Herngren/Holms en gång småkultiga ”Smash” måhända) och en interiör från pojkrummets första sex. Men farhågorna kommer på skam, det här är en historia med andra ambitioner och mål än de Hannes Holm haft för ögonen tidigare.
Inledningens komiskt utdragna scen på Bill Skarsgårds Martins erigerade tonårssnopp (för sakens skull: den är fejkad) kastas historien över i ett familjedrama där Martins alkoholiserade pappa, otäckt väl gestaltad av Björn Kjellman, tyranniserar familjen. Det här är en av filmens riktigt starka delar, men som lika snabbt växlar över i en helt annan historia då Martin genom en överklasskompis får chansen att jobba i skärgården, i Sandhamn, över sommaren.
Väl där väntar spirande sommarkärlek med den försagda Jenny (Josefin Ljungman), men framförallt är det restaurangchefen Gösta som slår klorna i Martin och gör honom till sidekick i sina knarkaffäer. Man ser det aldrig riktigt komma, men plötsligt har familjedramat som blev till första-kärleken-film gjorts till historiskt kriminaldrama (om den så kallade Sandhamnsligan som sprängdes 1975). Svarta familjeinteriörer har slagit över i Pripps Blå-reklamig estetik och klumpiga knarkkillar (Gustave Lund och Rico Rönnbäck) som hämtade ur Jönssonligan-buskis.
Det blir lite väl många historier, lite väl många skiftningar i en samma film för att någonting verkligen ska hinna fästa ordentligt och få dramatiskt djup. Till exempel är Peter Dalle verkligen självlysande som skurken Gösta – men det blir på bekostnad av det lågmälda, lyhörda spel som Bill Skarsgård och Josefin Ljungman visar upp där deras blickar trevar över varandra. Det blir en krock för stor för att båda ska få plats, och då är det tyvärr den utvecklingshistoria som filmen egentligen handlar om som tar stryk.
”Himlen är oskyldigt blå” kunde ha blivit en fantastisk film om den fått koncentreras ytterligare. Om vissa bottnar – klassdramat, revanschbegäret – fått utvecklas.
Nu lever den ändå långt på skådespeleri och en historia som spritter av berättarlust. Och på ett soundtrack till en ungdom som får bilderna att flöda, lite oordnat och osorterat, men alldeles uppriktigt. Gott så.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus