Mellan hopp och förtvivlan

Rumänske Florian Serbans debutfilm ”Om jag vill vissla, visslar jag” vann Silverbjörnen på Berlins filmfestival i år. Det var välförtjänt, och ett ganska typiskt val. Filmen har den där halten av kärvhet, romantik, socialt patos och handkamera irrande runt ett vardagsvackert ansikte, som inte så sällan går hem på filmfestivaler.

Men jag ska inte vara sån. ”Om jag vill vissla, visslar jag” kopplar direkt ett starkt spänningsgrepp, och behåller det med några svackor hela vägen. Den är levande filmad i realistisk stil – inga glossiga ytor och utstuderade bildkompositioner här – och skådespeleriet är strålande, inte minst av George Pistereanu i huvudrollen.

Han spelar 18-årige Silviu, som sitter på ungdomsfängelse, för vad får vi aldrig veta. Med två veckor kvar av strafftiden får han veta att hans mamma har kommit tillbaka efter flera år i Italien. Om en vecka tänker hon ta Silvius lillebror med sig dit, men det tänker inte Silviu acceptera. Han har, förstår vi av en stark scen i besöksrummet där han konfronterar sin mamma, haft en ryckig och otrygg barndom. Inget pris är för högt för att förhindra att lillebror utsätts för samma sak.

Högt blir det, priset. Utan att avslöja för mycket så kidnappar Silviu en ung socialarbetarpraktikant, och använder henne för att ställa krav. Filmen blommar försiktigt ut i en storslagen offerberättelse, där Silviu accepterar sin lott i livet och med korten han har på hand spelar bästa möjliga spel. Det är gripande och sorgligt med en gnutta hopp.

På vägen mot upplösningen skildras livet i fängelset. Det är en i alla stycken fruktansvärd miljö. Internerna arbetar hela dagarna, tvättar sig i kallvatten och sover i vidriga, förfallna sovsalar med skrangliga våningssängar. Naturligtvis råder en strikt hierarki fångarna emellan, känsligt fångad i blickar och antydningar som plötsligt bryter ut i full konflikt.

Våldet är en vibrerande underton filmen igenom. Det behöver aldrig skrivas oss på näsan i den sortens bloddrypande sekvenser som annars är legio i fängelsefilmer.

Filmen är hårt koncentrerad, ganska enkel och avgränsad i tid och rum på ett sätt som borde fungera på teatern. Mycket riktigt är den baserad på en pjäs, av Andreea Valean.

Här finns mycket att tycka om, men filmen har ett lite schematiskt drag. Sedan är jag inte så förtjust i den förment romantiska figuren där den våldsamme killen veknar inför en mjuk, kvinnlig mun, och allt en grabb vill är att få bjuda en vacker flicka på kaffe.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com