50:e gången gillt
Mattias Dahlström ger godkänt betyg åt Disneys nya tecknade film: "Trassel".
Bildmaterial
Trassel
Regi: Nathan Greno, Byron Howard
Svenska röster: Måns Zelmerlöw, Molly Sandén, Bert-Åke Varg.
Längd:
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Kulturhuset, Svalöv
Betyg: 3
BIO. Stora jubileum kan man hantera på lite olika sätt. Antingen ser man dem som en chans att börja något nytt eller så gör man allt som vanligt, men tillsätter bara lite mer av allt.
”Trassel” är Disneys 50:e tecknade långfilm. Och en på alla sätt och vis väldigt typisk Disney-film.
Grunden finns i en klassisk saga, denna gång bröderna Grimms ”Rapunzel”, där en flicka hålls fången av en elak styvmoder i ett högt torn. Redan i spädbarnsålder kidnappade styvmodern flickan från hennes kungliga föräldrar. Rapunzels långa hår är nämligen magiskt och livgivande och håller styvmodern evigt ung (styvmodern är för övrigt väldigt lik Cher, möjligen en poäng i sammanhanget).
En gång varje år efter Rapunzels försvinnande har kungen och drottningen och medborgarna i den lilla stad de regerar över skickat upp lysande lyktor mot himlen som en signal till den förlorade dottern. Rapunzel ser också lyktorna och känner en oförklarlig dragning till dem, men vågar inte på egen hand överge tornet.
När mästertjuven Flynn på flykt undan både kungens soldater och ett par hantlangare han lurat klättrar in i hennes liv ser hon sin chans – han kan hjälpa henne till lyktorna.
Vid sidan av den klassiska sagostrukturen med teman som självförverkligande, ung kärlek och drömuppfyllande har Disney i vanlig ordning kryddat med några sånger och ett par comic relief-karaktärer. Om animationsjätten funderar på att vända blad så väntar de definitivt till film nummer 51.
Men ”Trassel” är inte bara en väldigt typisk Disney-film, utan också en bra sådan. Inte helgjuten, men heller inte så där tillrättalagd som det alltid finns risk att den här typen av filmer blir. Sångnumren är för all del ganska tama, Rapunzel och Flynns ordväxlingar är inte riktigt så rappa som filmskaparna kanske tror, och för att vara en barnfilm är några sekvenser kanske väl otäcka.
Samtidigt understryker det läskiga, dramatiska och spännande att här finns nerv. Detta är inte (ännu) en ljummen småcharmig Disney-saga.
”Trassel” vill och känns mer än så. Inte minst visuellt. Ett par av de lugnare romantiska scenerna är direkt hisnande vackra i all sin 3D-pampighet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus