Mycket blod blir det...
Camilla Larsson om "Scream 4".
Bildmaterial
Dags för nya skrik.
Scream 4
Regi: Wes Craven
I rollistan: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Hayden Panettiere, Emma Roberts.
Längd: 1 tim, 43 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Betyg: 2
BIO. Tio år efter den ”sista” filmen i Scream-trilogin kommer nu – en till. Det är femton år sedan original-Scream orsakade skrik och skratt i en nyskapande kombination. Då, 1996, kändes det nytt att dekonstruera skräckfilm med hjälp av humor. År 2011 gör det inte det längre.
I "Scream 4" har överlevaren Sidney Prescott (Neve Campbell) efter lång bearbetning av det förflutna tröttnat på att vara ett offer i reportern Gale Weathers böcker och i de sju(!) Stab-filmerna som bygger på dem. Nu har hon istället skrivit en egen självhjälpsbok: "Out of Darkness". Sidney återvänder självsäkert hem till Woodsboro, på årsdagen av sin gamle bekant Ghostfaces första uppdykande, för ett signeringsframträdande. Kanske ett bra PR-trick, men annars rätt ohyggligt dumt. Speciellt om man kallas Angel of Death och har för vana att med jämna mellanrum tvingas se sin väg kantad av lik.
Hemma i Woodsboro finns töntige Dewey Riley (Arquette), numera sheriff och gift med den småstadsfrustrerade Gale Weathers (Cox), samt mostern, yngre, smarta kusinen Jill och hennes mycket heta kompisgäng.
Enligt väl beprövat recept kryllar manuset – Craven har återförenats med manusförfattaren Kevin Williamson efter att denne lyst med sin frånvaro i del 3 – av listlånga referenser bakåt i skräckhistorien, snabba one-liners och passningar, slödumma snutar, dörrar som aldrig borde öppnats och repliker som: ”I’ll be right back” och ”What’s your favorite scary movie?”.
Så vad är då nytt? Inte så mycket egentligen.
Metanivån är upphöjd till sådär… minst fyra och de skämtsamma referenserna gäller tidsenligt remakes istället för sequels. (Och gissa vem som är regissören i filmens film?) Mördartempot är högre. De sociala mediernas explosion ges som väntat stor plats; FB och twitter är verktyg i dramat och smartphones och sms spelar huvudroller.
Dessutom live-streamar en av filmens manliga (film)nördar, ständigt på uppdrag, allt av ”vikt” som försiggår i Woodsboro.
Vi får också, i det extremt onödigt överlastade slutet, en förnumstig lektion i hur långt man idag kan vara beredd att gå för att bli känd. Det är också här filmen, om inte slaktar, så i alla fall hugger sig själv rätt fatalt.
Och så särskilt spännande blir det sällan. Även om både nya och gamla Hollywoodsnyggingar gör tillräckligt bra ifrån sig. Men mycket, mycket knivar, snittande och skärande och mängder (mer?) av blod blir det.
För att citera filmen själv: ”Sick is the new sane.”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus