Familjen som schlager
Mats Kolmisoppi har sett La prima cosa bella.
Bildmaterial
La prima cosa bella
Regi: Paolo Virzì
I rollistan: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea.
Längd: 2 tim, 2 min.
Filmstaden, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. Det ser till en början ut att bli en seg historia. En familjekrönika med sorgliga kanter, men där glimten i ögat och den varma humorn får publiken att förklarat lämna biosalongen med leenden på läpparna och en tår rinnande nedför kinden. Jag måste erkänna att jag avskyr den sortens filmer. Där det sliskigt sentimentala slätar ut varje tillstymmelse till äkta känsla. (Tänk Kay Pollaks "Så som i himmelen".)
Så jag följer slött med och gör några korta anteckningar: La prima cosa bella är en italiensk film som utspelar sig på två tidsplan. Det handlar om en familj bosatt i Livorno i början av 70-talet. Det handlar om samma familj fast i slutet av 00-talet. Saker har hänt däremellan. Det är berättelsen om hur livet har förändrat framförallt tre av familjemedlemmarna, mamman Anna, dottern Valeria och sonen Bruno.
Den börjar med en skönhetstävling. Anna förlänas titeln årets sommarmamma men verkar olycklig, barnen verkar olyckliga, pappan verkar olycklig. Snart tar mamman med sig barnen från pappan. De flyttar in på hotell.
Ungefär här går tankarna vidare till scenerierna och kläderna. Noterar att det är en snygg film. 70-talet är nostalgiskt sepiafärgat. Kläderna är vackra. Till och med det förfallna hotellet är vackert. För här finns värme från grannar. Det finns vänlighet. En snäll man som erbjuder cigaretter och att spola i toaletten när den lilla flickan har bajsat, eftersom barnbajs är Jesus bajs. Så tokigt. Så mustigt.
Men så inträffar något. Det börjar bli gripande på allvar. Denna ensamma mamma för en flackande tillvaro tillsammans med sina barn. Hon är på många sätt oansvarig, men har ett hjärta som närapå brister av livslust och längtan efter kärlek, och kastas därför in i den ena relationen efter den andra.
Den unge Bruno, som så gott det går försöker ta hand om sin några år yngre lillasyster, är i vuxen ålder en melankolisk magister som röker gräs och undandrar sig ansvar. En tragikomisk figur som letar efter nya sätt att fylla sitt inre tomrum med. Ständigt ledsen och på jakt efter droger att döva sig med.
Och så systern. Full av ilska mot brodern som övergett henne. Gift med en man som aldrig kan sluta prata. Dödligt förälskad, men inte i honom.
Det är när syskonen möts vid moderns sjukbädd, hon ska snart dö, som pilarna börjar borra sig in i kroppen. Visst, det är fortfarande livsbejakande, karnevaliskt och ha-ha-ha-roligt när halva byn samlas till bröllop i det lilla sovrummet. Men de tre skådespelarna lyckas också förmedla sina karaktärers nästan outhärdliga sorg i allt det vackra. Och när de sitter på sängen tillsammans och återupplivar stunderna från förr, när de tre sjunger schlagerlåtar tillsammans för att hålla den svåra vardagen borta, då funkar det inte att anteckna eller analysera längre.
Det brister helt enkelt.
Och så lämnar man trots allt biografen med en känsla av att ha kommit någonting viktigt nära. Kanske inte med ett stort leende på läpparna, men definitivt med ett par tårar i ögonvrån.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus