Korkad komedi
Gunnar Bergdahl tycker att den franska komedin "Kvinnorna på sjätte våningen" är plågsamt korkad.
Bildmaterial
Jean-Louis Joubert (Fabrice Luchini) får ett helt nytt liv när han börjar umgås med kvinnorna på sjätte våningen.
Foto: Atlantic Film
Kvinnorna på sjätte våningen
Regi: Philippe Le Guay
I rollistan: Fabrice Luchini, Natalia Verbeke, Sandrine Kiberlain
Längd: 1 tim, 40 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 1
BIO. Det var länge sedan jag såg en lika lång som deprimerande radda klichéer som i den franska filmen "Kvinnorna på sjätte våningen".
Den Spanska Kvinnan! Eldig och levnadsglad. Även om hon har lämnat en liten son bakom sig och nu städar i fisförnäma Parisgemak. Inte slår sådana små förtretligheter ner hennes goda och livsbejakande humör. Olé!
Det livlösa överklasslivet! Med sina innehållslösa ritualer och sitt förljugna sätt. Med kärlekslösa äktenskap och söner på internatskola.
Den mesige börsmäklaren! Med sitt kontor, sina dammiga kollegor och sitt oförlösta liv fyllt av vanor som att ett kokt ägg ska vara kokt exakt tre och en halv minut.
Och så Kärleken! Den som förstås inte alls existerar i de fina salongerna utan bara finns där uppe på den sjätte våningen där de spanska hembiträdena bor i sina usla vindsskrymslen med en toalett som inte fungerar.
Det hela utspelar sig på ett bekvämt tidsmässigt avstånd från all europeisk integrationsdebatt av i dag. Det är 60-tal och de spanska hembiträdena sjunger gärna medan de städar. En av dem är förstås lite kommunistiskt anlagd och får bidra med några bittra kommentarer om Franco och inbördeskriget. Men alla de andra är så glada och så levande. Naturbarn och Kvinnor. Olé!
Tanken är att det hela ska vara en komedi. Kanske försöker regissören Philippe Le Guay spela på fransk/spanska nationella fördomar. Ungefär som Lars von Trier roade sig och oss med dansk/svenska relationer i "Riket". (OBS! inga andra jämförelser!!)
För herr Joubert blir förstås som förbytt (man skulle mer träffande kunna skriva akut gubbsjuk) när den unga Maria kommer som ett yrväder med sitt glada humör i ett leende i sitt söta ansikte.
Snart visar sig den torre börsmäklaren från en helt ny sida och börjar verkligen bry sig om de stackars kvinnorna på vinden. Maria hägrar när klassamhället krackelerar. Toaletten fixas och de får gärna låna telefonen för att ringa hem till Viva Espana. Diverse komplikationer i svartsjukans tecken gör att han till och med flyttar upp från sin trista hustru och deras stora lägenhet och hittar sig själv i vindsutrymme nummer tre. Äntligen fri! På det där sköna spanska viset. Och ja, betalning i natura utgår.
Sensmoralen tycks vara att man ska fånga den färgsprakande spanska dagen. Skilja sig – en fransk 60-talsmöjlighet utan motsvarighet i det efterblivna Spanien. Säga upp sig från jobbet. Köpa en sportbil. Och sen leta efter den stora fantastiska kärleken.
Inte ens Fabrice Luchini, som även kan ses i den aktuella och däremot underhållande komedin "Potiche" (dessbättre kvar på repertoaren), kan göra något åt denna hopplöst löjeväckande berättelse som naivt propagerar för den genuint falska devisen "the best things in life are free".
Särskilt för spanska städerskor. Olé!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus