Woodys diskreta charm
Som om det inte vore nog med de vanliga ingredienserna, ja alltså det arkaiska typsnittet i förtexterna, den småputtriga jazzen och allt det andra så handlar Woody Allens nya film om en svårbotad nostalgiker.
Bildmaterial
Midnatt i Paris
Regi: Woody Allen
I rollistan: Owen Wilson, Rachel McAdams, Michael Sheen, Nina Arianda, Marion Cotillard.
Längd: 1 tim, 40 min.
Filmstaden, Helsingborg
Saga, Höganäs
Betyg: 4
BIO. I rollen syns Owen Wilson som Gil, manusskribent till skräpfilmer i Hollywood som drömmer om bättre dagar då det skrevs vackrare, målades finare och naturligtvis, spelades jazz i varje gathörn. Denna plats är 20-talets Paris. Platsen i Woody Allens, förlåt Gils, sötaste drömmar.
För att ta sig dit ger sig Woody Allen ut på ännu ett europeiskt finansieringsäventyr. Det betyder att efter London ("Match Point") och Barcelona ("Vicky Cristina") men före kommande om Rom ("The Bop Decameron") handlar det denna gång om vyer från kärlekens stad.
Han postar dem som vykort redan i inledningen, ett efter ett av Paris mest emblematiska platser. Han skriver in en kärlekskrank monolog till Paris någonstans halvvägs. Men annars, handlar det om Paris? Lika lite eller mycket som "Radio Days" och andra Manhattanfilmer handlar om New York, det råkar vara en geografisk plats där vi placerar våra drömmar.
Woody Allens filmer handlar alltid om den inre eskapismen, drömmen efter något flytt. Och kanske är det för mycket sagt att han i "Midnatt i Paris" gör upp med sin obotliga nostalgi, men när Gil så småningom blir medveten om nostalgins brister är det åtminstone en liten självmedveten blinkning från Woody till sig själv. Att han sen gör en hel film som i varje tum hyllar nostalgin sammanfattar nog sensmoralen I Woodys värld.
Woody Allens alter ego här heter alltså Gil, spelad av Owen Wilson som inkarnerar Allens nasala yrväder helt och fullt. Med flickvännen Inez – filmens mest bristfälligt tecknade roll, spelad av Rachel McAdams – och hennes föräldrar är han i Paris. Civiliserade, ytliga middagar med konservativa svärföräldrarna (bråket om teapartyrörelsen med svärfar är lysande) förslår inte.
Riktigt outhärdligt för Gil blir det när några bekanta dyker upp och tvingar ut dem på kultur-sightseeing, där alltid briljante Michael Sheen spelar en besserwisser av guds nåde. Så bohemen in spe längtar bort, och på en kvällsvandring genom gränderna blir Gil uppplockad av en droska och inslungad i 20-talets Paris.
Han blir kompis och bror med Hemingway, Picasso och snor dessutom deras gemensamma älskarinna. Han håller salong med Gertrude Stein. Diskuterar med surrealisterna. Scenen där han ger en förbryllad Buñuel uppslaget till "Borgarklassens diskreta charm" är helt fantastisk. Och Adrien Brody som Salvador Dalí!
Jag tror inte att Woody Allen har haft så roligt i manusskrivandet sedan "Zelig".
Gil går också omkring här som en mindre drastisk variant på Leonard Zelig; bara en tidsmaskins-droska bort går turen till litteraturens och konstens och musikens största genier. Fester med Fitzgeralds. Jazzsalonger med Cole Porter. Dans till Djuna Barnes. Woody Allen älskar det och det är roligt, eller kanske mer trivsamt, som en jazzstandard för en mogen publik som hört den så många gånger att den glömt varför de gillar den.
Det är lätt att se på Woody så; det är lätt att glömma vilken begåvning han är eftersom han alltid är där.
En film om året. Nu fyrtioförsta filmen.
Han kommer väl aldrig att överraska igen.
Men herregud vad man kommer att sakna att kliva in i Woodys tidskapsel när möjligheten saknas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus