En lovande debut
Camilla Larsson om svenska debutfilmen "Stockholm östra".
Bildmaterial
Bildtext 4: Johan och Anna, spelade av Iben Hjelje och Mikael Persbrandt) inleder ett passionerat förhållande men för också varandra bakom ljuset.
Mikael Persbrandt som Johan, som blir förälskad i kvinnan vars dotter han kört ihjäl.
Danska Iben Hjelje spelar Anna som förlorar sin dotter i en bilolycka.
Stockholm Östra
Regi: Simon Kaijser Da Silva
I rollistan: Mikael Persbrandt, Iben Hjejle, Liv Mjönes, Henrik Norlén
Längd: 1 tim, 35 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 3
BIO. Simon Kaijser Da Silva är något på spåren. Och italienarna, som efter förra årets hyllning av "Svinalängorna" i år valde ut hans debutlångfilm "Stockholm Östra" att öppna Kritikerveckan på festivalen i Venedig, var först med att uppmärksamma det.
För "Stockholm Östra" är en mycket personlig och utforskande film, med bitvis mycket bra partier och rent av briljanta och djärva scener.
Redan i filmens första ruta förstår vi att något ska hända. Något mycket hemskt. Korsklippningen mellan två hem vars invånare uppsluppet gör sig klara inför dagen, skolan och jobbet, förebådar (över)tydligt den annalkande katastrofen.
Men det är meningen och det gör inget, för den här filmen handlar inte specifikt om katastrofen runt en olycka där en nioårig flicka blir påkörd och dör, den handlar om ett känslotillstånd, om vad vi människor gör och är kapabla att göra med oss när allt ställs på ända och inget ”som vanligt” eller inget ”vara sig själv” egentligen existerar längre.
I sin vilsenhet, förtvivlan och i jakten på att fylla ett tomrum inleder den döda flickans mamma Anna och Johan, mannen som körde, en passionerad affär.
Och komplicerad – han vet vem hon är, men hon vet inte vem han är. Bägge tampas dessutom på sina håll med förhållanden som håller på att slitas sönder, till stor del på grund av den inträffade olyckan som placerat dem bägge, på olika sätt, i ett vakuum.
Med visuellt laddade bilder, starkt stämningsbyggande musik och sparsmakad dialog bygger Simon Kaijser Da Silva sedan en film runt en känsla, ett tillstånd, en egen värld, parallell till den vanliga (Gissar att han sett en del på Wong Kar-wais "In the Mood For Love".). Och en lågmäld, men oundvikligen ändå väldigt mycket, Mikael Persbrandt och en skör men sammanbiten Iben Hjejle gör det fullkomligt möjligt att tro att den här ganska osannolika kärlekshistorien ändå skulle kunna uppstå och att känslor som uppstår av ”fel” skäl ändå är känslor som faktiskt uppstår. Kanske är de ibland också starkare just därför, eller tycks åtminstone vara det.
Men någonstans efter halva filmen börjar de små problem som hela tiden funnits växa sig starkare, ungefär i samma takt som huvudpersonernas kärlek.
Allt för uppenbara detaljer som enligt mall 1A leder manuskriptet och historien vidare kan man kanske stå ut med men när de mest kritiska scenerna innehåller styltiga repliker och handlingar som man bara inte kan köpa, då håller heller inte helheten.
Framförallt är det Henrik Norlén, som Annas man, som förvandlas till en schablonbild av en förorättad, bedragen make som med skygglappar bara vill gå vidare, när man istället hade kunnat göra mycket av en karaktär som på sitt sätt försöker hantera en dubbelkatastrof.
I samma kategori hamnar också inslag med klumpigt övertydliga vänner och klichétyngda harmoniska kärleksscener (vilka kärlekspar i 40-årsåldern flyger egentligen drake tillsammans?).
Med större svärta, vassare skärpa i klippningen, mod att välja bort och att inte knyta ihop slutsäcken hade det här kunnat bli en mycket, mycket bra film.
Nu är det en mycket lovande debut.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus