I sötaste laget
Camilla Larsson om Hiromasa Yonebayashis "Lånaren Arrietty".
Bildmaterial
Arrietty är snart 14 år och följer med sin pappa på sitt första lån i den här nya Studio Ghibli-filmen.
Den hjärtsjuke pojken Sho upptäcker att det bor en pysslingfamilj under golvet i hans hus.
Lånaren Arrietty
Regissör: Hiromasa Yonebayashi
Svenska röster: Ewa Fröling, Cecilia Frode, Claes Ljungmark.
Längd: 1 tim 34 min
Betyg: 3
BIO. Studio Ghiblis filmer ligger högt upp på Best of-listan, alla kategorier. I alla fall i min bok. Figurerna i filmer som "Spirited Away", "Ponyo på klippan vid havet", "Laputa", "Det levande slottet", "Kikis expressbud" och, kanske framför allt, "Min granne Totoro" stannar kvar som gamla vänner precis som den subtila känsla av rädsla som man får när man tänker på de filmerna.
Men man blir inte rädd när man ser, eller tänker på, "Lånaren Arrietty". Lånarna är ett utrotningshotat lilleputtfolk som lever under golvet i människors hus och använder nätterna till att krypa upp och ”låna” saker. Ett enda lagerblad kan till exempel räcka ett helt liv. 14-åriga flickan Arrietty bor med sin mamma och pappa under golvet hos en äldre dam som får sin hjärtsjuke systerson på besök. Under Arriettys första nattliga expedition någonsin råkar det absolut värsta inträffa: hon blir sedd av en människa. Men den sjuke pojken Sho och Arrietty utvecklar en ovanlig vänskap – tyvärr finns det andra mindre toleranta människovarelser i huset och den oundvikliga flytten närmar sig för Arrietty och hennes familj.
"Lånaren Arrietty" är regisserad av debutanten Hiromasa Yonebayashi, som länge jobbat som animatör hos Studio Ghibli, men manuset, baserat på brittiska Mary Nortons barnbok "Lånarna", är skrivet av mästaren Miyazaki själv. Vet inte om det är därför, men kombinationen ny regissör och anglosaxisk förlaga har resulterat i en sötare historia än vanligt. Det finns inga riktiga hot, inga övernaturliga faror och allting dämpas av det ovanligt, och bitvis outhärdligt, sötsliskiga soundtracket. Och även om huskatten är härligt kattigt uttrycksfull så kommer han inte i närheten av, låt oss säga den charmanta men glupska kattbussen i Totoro.
Men det är en parentes. För det är fest på biografernas barnrepertoar just nu. Där hittar man nämligen också Miyazakis egen "Prinsessan Mononoke", från 1997. Och två Ghiblifilmer på samma gång står det mesta sig rätt slätt mot.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus