Det susar i eken
Diana Holmberg om "Simon och ekarna".
Bildmaterial
Mamma Karin (Helen Sjöholm) försöker hålla ihop familjen men hamnar på sjukhus. Sonen Simon (Bill Skarsgård) vakar oroligt.
Relationen mellan Erik och Simon är konfliktfylld, från start. Bill Skarsgård spelar Simon med den äran och hyfsat nye bekantskapen Stefan Gödicke är riktigt bra som den principfaste arbetaren Erik.
Simon och ekarna
Regi: Lisa Ohlin
I rollistan: Bill Skarsgård, Helena Sjöholm, Stefan Gödicke, Jan Josef Leifers, Erica Löfgren.
Längd: 2 tim, 2 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Biohuset Maxim, Landskrona
Saga, Höganäs
Scala, Båstad
Kulturhuset, Svalöv
Betyg: 4
BIO. Jag har sett Lisa Ohlins "Simon och ekarna" två gånger. Första gången var jag så defensivt vaksam mot den litterära förlagans kitsch-psykologi att jag närmast blockerade mig själv.
Först när jag ser filmen en andra gång förstår jag varför romanen var en sådan otrolig succé och varför den bara måste filmas. Någon läsare kanske lockades av tanken att huvudpersonen Simons “blod” inte förnekar sig, men framför allt är storyn i sin helhet fantastisk, den och vad den gör med relationerna mellan berättelsens väl utmejslade karaktärer.
Berättelsen om dessa människor i Bohuslän, Göteborg och Berlin som kämpar med sin kärlek och skräck i andra världskrigets slagskugga är ett rikt och viktigt material att ösa ur, vilket redan Folkteaterns version bevisade för några år sedan.
Det filmmanus som holländska Marnie Blok nu arbetat fram är bra, än om tematikens skelett ibland blir lite väl uppenbar.
I centrum står Simon, först ett barn och sedan en ung man som inte riktigt passar in i sin kärleksfulla arbetarfamilj. Han vill läsa, han sitter i sin vindsusande ek och drömmer om ökenäventyr, han håller för örat när hans mamma sjunger falskt, han är inte intresserad av att lära sig bygga båtar.
Regissören Lisa Ohlin och fotograf Dan Laustsen skapar skarpa och mycket vackra kontraster i bild mellan det ljust sensuella i familjen och i det bohusländska landskapet och de dramatiska krafterna i och kring Simon.
Än fler motsättningar blir det när han mot pappa Eriks önskan börjar på läroverket –“han kan bli högfärdig!” – och får en vän i Isak, son till välbärgade, bildade judiska flyktingar, och de två familjernas liv vävs samman.
Det finns en oemotståndlig dramatik i denna berättelse om Simons sökande efter sin identitet och den bärs fram på starka skådespelarprestationer av alla inblandade – utom just av Bill Skarsgård i titelrollen.
Simon blir till en slags stum stiltje som till nöds kan förklaras med att han faktiskt är en mycket ung man som inte riktigt förstår vad som står på spel när han till exempel åker med Isaks far Ruben till Berlin på jakt efter sin bakgrund. Men att han blir klokare, antyder den underbara slutscenen.
Den scenen är en lovsång till familjekärlekens kontinuitet där Helen Sjöholms lysande modersgestalt kastar sitt varma ljus över kommande generationer.
Stefan Gödicke och tyske Jan Josef Leifers är fantastiska i rollerna som Erik och Ruben, liksom Katarina Schüttler som den fatalt skadade Auschwitzöverlevaren, Lena Nylén som Rubens psykotiskt skräckslagna fru och Cecilia Nilsson som den åldrande kvinnan som sörjer en omöjlig kärlek.
Jag kan inte förneka att jag väldigt gärna hade sett den film som den ursprungligen påtänkta regissören Björn Runge skulle ha gjort innan en konflikt med producenterna till denna enormt påkostade produktion kullkastade hans planer. Det hade säkert blivit en mindre traditionell film.
Lisa Ohlin har gjort en mycket vacker version men jag tycker att hennes fantasi kommer till korta när hon lite för ofta använder sig av vackra bildkontraster och skön musik för att gestalta tankar och känslor.
Dock, till slut segrar själva berättelsen.
Jag är glad jag gav den en andra chans.
Läs veckans filmrecensioner här:
Fucking kjempegodt – "Ligg med mig"
Tillbaka i Antarktis – "Happy Feet 2"
Ljus i julenatten – "Hem till jul"
På DVD:
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus