Fucking kjempegodt
Johan Malmberg gillar norska "Ligg med mig".
Bildmaterial
Alma (Helene Bergsholm) ringer telefonsexlinjer nästan varje dag. Till hennes mamma får den chockdyra telefonräkningen vill säga.
Alma och hennes kompisar hatar alla sin lilla byhåla. Ett nöje är att ge fingret åt skylten med ortsnamnet på, som de passerar varje dag med bussen.
Ligg med mig
Regi: Jannicke Systad Jacobsen
Medverkande: Henriette Stenstrup, Helene Bergsholm, Malin Björhovde.
Längd:1 tim,16 min
Betyg: 4
BIO. Fjärde norska filmen som går upp på Helsingborgs biografer den senaste månaden!
Den norska filmböljen sveper äntligen in med långa dyningar hela vägen över Nordsjön.
För den som ännu inte riktigt fattat vad som är grejen, fungerar det lika bra att se maestro Hamers molliga julstämning som visas i Båstad som långfilmsdebutanten Jannicke Systad Jacobsens haussade utvecklingsfilm "Ligg med mig". Båda finfina exempel på filmkonst som balanserar svartsyn och humor med fingertoppskänsla.
"Ligg med mig" inleds, ja, just så. 16-åriga Alma som ligger på golvet och onanerar intill telefonluren med en underbart (norsk)hurtig telefonsexröst.
Alma hatar den här fucking landsortshålan som kallas Skoddeheimen och som hon och hennes kompisar ger fingret åt varenda gång de passerar stadsgränsskylten.
Kompisarna, det är läppglansbruden Ingrid (Beate Stöfring) och hennes depraverade humanist till syrra, Sara (Malin Björhovde) som ska jobba mot dödsstraffet i Texas när hon blir vuxen.
Ja, det är skeva, sköna karaktärer som sitter och röker i busskuren och smygsuper bort tristessen i snålblåsten till det lika perfekta ungdomssoundtracket med Kings of Convenience.
Det är som hämtat ur klassisk amerikansk independentfilm för unga vuxna – men det fina är att man här slipper en quirky pratkvarn i huvudrollen som, låt säga, Ellen Page. Helene Bergsholm gör i stället Alma innerlighet och integritet som imponerar.
En kväll tittar Alma extra långt efter Artur, skolans egen snyggekille.
När Alma går ut för att ta en öl hänger Artur på; de tittar på varandra, trevande, ordlöst. Så vänder kameran sig neråt höfttrakterna och Artur petar på Alma med sin ståfräs. Men så fort Alma berättar det för vännerna och det sprids förnekar Artur.
Vem tror man på? Pitt-Alma blir snabbt persona non grata, längst ned i näringskedjan.
Manuset vann pris i Sundance, men det är lika mycket Jannicke Systad Jacobsens regi med det extra dröjandet i scenerna som lyckas vinna fram en särskild ton och lyhördhet åt den här historien.
Och Alma frispåkighet om sex och kåthet och frustration – det är väldigt roligt! Alma dundrar fram med sanningssägande tourettes mitt i den här bleksiktiga glesbygden med dess inkrökta invånare (tänk Mikael Cees Karlssons "Hälsningar från skogen", om ni minns).
Det är lätt att älska Almas figur; hon som bryter loss likt en Elin & Agnes i "Fucking Åmål" och som ger fingret till hela det här reproduktionsmönstret av töntiga könsmaktsordningar och hierarkier.
Hon flyr till Oslo och får sig en släng av den fria världen. Och när hon återvänder är hon botad och redo att leva – på riktigt.
Alma har förstås vår sympati hela vägen – och det är lätt att tycka om att Jannicke Systad Jacobsen gör henne så himla rolig och slagkraftig (på killarnas bekostnad).
Se!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus