Äkta Kaurismäki
Gunnar Bergdahl om Aki Kaurismäkis "Mannen från Le Havre".
Bildmaterial
Mannen från Le Havre
Regi: Aki Kaurismäki
I rollistan: André Wilms, Kati Outinen, Jean-Pierre Darroussin.
Längd: 1 tim 37 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. Låt mig säga det direkt: Aki Kaurismäki är en av mina stora regissörsfavoriter.
Det var något av en uppenbarelse när han (och hans bror Mika) förnyade såväl finsk som europeisk film med start på 1980-talet.
Denna blandning av anarkistisk galenskap och skulpterat vemod! Helt egen. Så urfinsk att den blev den universell. Dessa tysta meningsbärande små filmberättelser kom i en strid ström tillsammans med lekfulla filmatiseringar av "Hamlet" och "Brott och straff". Allt blandades med åren och filmerna till en särpräglad auteur-stil och till mästerverk som "Flickan från tändsticksfabriken" och "Mannen utan minne".
En av myterna om Aki Kaurismäki är att han får plats med ett av sina egna långfilmsmanuskript på en enda A4. Kanske är det osant. Men mycket talar för det. Hans filmer är nämligen motsatsen till dialogburna och hans hovfotograf Timo Salminen har en säregen förmåga att måla med ljus och skuggor och skapa bilder som är som en slags nordiska Edward Hopper-tavlor.
Det har varit tyst alldeles för länge från Aki. Hans normala eruptiva kreativitet har legat i träda. Det är faktiskt hela fem år sedan filmen "Ljus i skymningen" avslutade hans ensamhetstrilogi. Men nu är han tillbaka med sin 30:e film och det med besked.
”Mannen från Le Havre” är i alla sina delar en äkta Kaurismäki. Lakonisk, humoristisk och i grunden djupt mänsklig.
Trots sina tidlösa, slitna miljöer, där den franska hamnstaden fått ersätta någon finsk håla bortom all ära och redlighet, knyter den här filmen an till dagens politiska situation i Europa.
Huvudperson är en gammal skoputsare, spelad med återhållen bravur av den franske veteranskådespelaren Andre Wilms. Han står där på gatan och ser alla dessa unga människor passera i sina sneakers. Vem behöver få sina skor putsade i dessa tider?
Men Marcel, som han heter, lever ett stillsamt och vackert liv. Ett par glas på den obligatoriska kvartersbaren med vännerna och så det kärleksfulla äktenskapet med Arletty (spelad av Kaurismäkis favoritaktris Kati Outinen) räcker trots allt.
Men faror hotar. Arletty får ett illavarslande sjukdomsbesked och i teven på baren hör vi den franske presidenten Sarkozy hetsa mot mänskliga principer och mot romerna som ska ut.
En dag möter Marcel en ung afrikansk pojke på flykt från polisen. En av dessa samtidens papperslösa och bespottade.
Av dessa enkla, närmast övertydliga och naiva, berättelsetrådar tvinnar Kaurismäki åter en nutidssaga om vikten av humanism och empati.
Marcels mjuka inkännande blick, flyktingpojkens öppna och oförställda ögon, den misantropiske polischefens vemodiga hundblick – alla riktas de mot detta avhumaniserade samhälle där gammal hederlig empati är utrotningshotad.
Om det nu inte fanns människor som skoputsaren Marcel i Le Havre.
Och regissörer som Aki Kaurismäki.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus