Den långa flykten
Gunnar Bergdahl gillar den amerikanska filmen "Martha Marcy May Marlene".
Bildmaterial
Martha (Elizabeth Olsen) flyr till sin syster (Sarah Paulson) men är ständigt på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
Martha bor i en sektliknande grupp som styrs av en karismatisk ledare (John Hawkes).
Martha Marcy May Marlene
Regi: Sean Durkin
I rollistan: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Louisa Krause, Sarah Paulson.
Längd: 1 tim, 42 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. Vi människor har ett grundläggande behov av trygghet. Allt tydligare och starkare ju mer otryggt vi har vuxit upp. En längtan som religiösa och andra sekter kan exploatera. Hellre en bisarr ordning än ett närvarande ständigt kaos.
Amerikanen Sean Durkins imponerande debutfilm med sin mångtydiga och identitetsupplösande titel "Martha Macy Marlene May" rör sig genom detta minerade själsliga landskap.
Vår följeslagare på en inre sista färd är filmens huvudperson Martha. Hon lever på en gård nånstans i USA i ett inrutat liv i ett slags kollektiv under ledning av en karismatisk figur. Kvinnor ska tjäna männen i en oas av pastoralt utanförskap i en ond värld. I själva verket handlar det om kontroll, sexuellt utnyttjande, droger och makt.
Ack ja, det skulle kunna vara en religiös sekt, det skulle kunna vara en flykt undan samhällets sociala konventioner, det skulle kunna vara här och nu.
Så flyr Martha. Undan helvetet, på jakt efter sig själv. Hon har en syster hon inte har sett på många år därute någonstans. Deras barndom har uppenbarligen varit otrygg och osäker, deras relation är bräcklig. Särskilt eftersom Martha ständigt balanserar på gränsen till nervöst sammanbrott. Minnen, återblickar, öppna sår, sektvärldens syrefattiga regelsystem och nu mötet med normaliteten i den amerikanska medelklassen, allt bultar och blandas.
Elisabeth Olsen i huvudrollen gör ett alldeles fantastiskt porträtt av en trasig själ. Hennes ansikte speglar smärta och längtan, hennes blick inåt och utåt tillvarons gränser.
I flödet av händelser som varit och som är och som ständigt går in i varandra genom en hypnotisk klippning drar denna film oss neråt som fångade i en malström.
Regissör Durkin bryter med många av de dramaturgiska regelverken. Här finns inga klara och tydliga orsakssammanhang, här finns inte heller en final som erbjuder den enkla förklaringens trygghet.
Men här finns en nervig närvaro som får mig att tänka på John Cassavetes "En kvinna under påverkan".
Så det är just dessa "brister" som blir filmens stora kvalité.
"Martha Marca May Marlene" är en oroväckande filmberättelse vars stämningsrika foto och alldeles lysande spel ger oss ännu ett gripande exempel på att den amerikanska independentfilmen långt ifrån är död.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus