Sex och samlevnad i "Hysteria"
Malin Krutmeijer ser en film om vibratorns födelse, "Hysteria".
Bildmaterial
Maggie Gyllenhaal och Hugh Dancy spelar huvudrollerna i charmiga "Hysteria".
Kvinnor med diagnosen hysteri ordinerades underlivsmassage. Inga konstigheter.
Hysteria
Regi: Tanya Wexler
I rollistan: Hugh Dancy, Maggie Gyllenhaal, Jonathan Pryce, Felicity Jones
Premiär på Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 2
BIO. Ett amerikanskt team står bakom ”Hysteria”, men filmen excellerar – kanske just därför – i brittiskhet. De flesta skådespelarna är brittiska och spelar upp den där klichén av nervös kvickhet. Vi befinner oss i den stela överläppens London på 1880-talet. Den viktorianska eran, med sin pryda konservatism, går sakta mot sitt slut samtidigt som det jäser i industrialismens nya klassamhälle.
Den unge läkaren Mortimer Granville (Hugh Dancy) står mitt i medelklassen. Full av patos tillämpar han de nya teorierna om bakterier på fattiga patienter, vilket prompt renderar honom avsked. Hans lycka verkar dock gjord när han landar hos doktor Dalrymple (Jonathan Pryce), vars specialitet är kvinnor som lider av hysteri. Den tvivelaktiga diagnosen tillämpades på snart sagt all form av missnöje och lidande hos kvinnor: upproriskhet, depression, sexuell frustration, allt var hysteri och påstods, som det sägs i filmen, ha med livmoderns aktivitet att göra.
Doktor Dalrymples metod för att stävja hysteri är att framkalla avslappnande ”paroxysmer” med handen. Han tillhandahåller med andra ord sexuella tjänster, och filmen utvinner mycket komik ur doktorns strikta förklaringar om nervbanor och hur livmodern skakas i rätt läge.
Patienterna strömmar till, praktiken blomstrar och ett äktenskap på yngsta dottern Dalrymple hägrar. Tyvärr överanstränger Granville handen i sitt idoga arbete, och tillsammans med sin excentriske kompis lord St. John-Smythe (Rupert Everett) utvecklar han ett mekaniskt hjälpmedel. Vibratorn är född.
Så långt är filmen en godmodig drift med tidens läkarvetenskap och kvinnosyn. Den är välspelad och buskisdråplig, med kvinnorna som hänger sig åt behandlingen medan läkarna iakttar dem med seriöst rynkade pannor.
Det är också sympatiskt att filmskaparna försöker omfatta den gryende kvinnorörelsen och fattigdomen i Londons arbetarkvarter, men det är samtidigt här det blir problem. Maggie Gyllenhaal får nämligen i rollen som den andra systern, Charlotte Dalrymple, omfatta hela den moderna tidens intåg. Hon blir ett stereotypt yrväder som stormar fram i salongerna, agiterar och jobbar i slummen, allt med ett brett leende på läpparna. Hon representerar vår samtida blick på dåtiden, och faller ur filmen, samtidigt som hennes gestalt gör den förutsägbar. Vi förstår ju hur det ska sluta.
Ett annat problem är den ogenomtänkta framställningen av överklassen och arbetarna som ett slags progressiv allians mot den ängsliga, näriga medelklassen. Den sortens förljugenhet hade det varit skönt att slippa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus