Sex och skörlevnad i "Shame"
Johan Malmberg om Steve McQueens "Shame".
Bildmaterial
Michael Fassbenders i rollen som Brandon är på ytan en lyckad person. Men inombords tampas han med sitt sexmissbruk.
Carey Mulligan spelar Brandons syster Sissy, också en skadad själ som lever ganska destruktivt.
Shame
Regi: Steve McQueen
I rollistan: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale.
Premiär på Filmstaden, Helsingborg.
Betyg: 3
BIO. Jag gissar att det är fler än jag som har haft svårt att släppa en del av scenerna i konstnären Steve McQueens debutfilm "Hunger", filmen om den svältande IRA-fången Bobby Sands. Åkningarna genom fängelsekorridoren och den organiska förmultningsprocessen – bensåren, avmagrandet – i offerriten, de ingående beskrivningarna skildrade med sån visuell kraft och skönhet. Den var verkligen ett sällsynt lyckat försök att bryta det filmiska berättandets konventioner. Genomfört, nästan utan kompromisser.
Också Steve McQueens andra film, Shame", har klara drag av den här visuella och visionära kraften. Men så småningom tyvärr fylld av just kompromisser. I centrum står också denna gång McQueens fynd från "Hunger", Michael Fassbender, som nu gör rollen som den sexmissbrukande Brandon. En man som lever och andas och tänker sex varje sekund, som raggar konstant och köper sex av prostituerade och onanerar till vansinne, som somnar på kvällen till nätsex och som avslöjas med hårddisken fylld av porr på arbetet. Allt utspelar sig i Manhattanmiljöer där fotografen Sean Bobbit effektivt låter sterilt glasade kontorsbyggnader spegla Brandons alienering.
Steve McQueen gör honom inledningsvis till en vandrande gåta, oförklarad i sin sammanbitna besatthet. Förutom en liten detalj då, hans syster Sissy, Carey Mulligan, ringer och vädjar till honom att höra av sig. När hon väl dyker upp i hans ungkarlslya och ruckar hans cirklar, uppstår en tydlig spricka i Brandons fasad. Hon bryter hans integritet, utmanar honom och tränger in i hans sfär, ett incestuöst drag antyds. Åtminstone kommenteras det trauma de båda såriga syskonen uppenbart varit med om i unga år explicit, övergrepp som kommit att prägla dem i vuxen ålder. Honom har det drivit till sexmissbruk, henne till en kärlekssökande rotlöshet.
I en mer konventionell film låter det förstås som en naturlig dramaturgisk trigger. Syskontråden som håller dem samman, som blir till orsak-verkan som skänker ett förklarande sken. Men McQueen signalerar från början en annan, intressantare film, liksom i sin debutfilm är det ett slags golgatavandring eller möjligen dantesk infernovandring där kroppen späks och förnedras på väg mot rening. Hade nu McQueen låtit perspektivet även denna gång kompromisslöst vara subjektets, hade "Shame" varit en långt intressantare film. Om han inte låtit Brandons oförmåga till sann kärlek gestaltas så övertydligt i ett impotent möte. Om han undvikit den malplacerade scen där Sissy som crooner i en bar bryter igenom Brandons kärlek.
Men framförallt, om inte den clou som utgör filmens titel, alltså vari själva skammen består, hade fått en så konstig förklaring. Nu är det lätt att uppfatta Brandons hemlighet som ett traumatiserat sjukdomstillstånd, en synnerligen märklig syntes i en film gjord av någon som Steve McQueen.
Tydligare än så vågar jag inte förklara förloppet. Men även Steve McQueen borde se upp för psykologiserande spoilers till nästa gång, för "Shames" ansatser lovar långt mer än den håller.
Se veckans alla filmrecensioner:
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus