”Jag vill ha min filmjölk skakad, inte rörd”
Mattias Dahlström om "Hamilton - i nationens intresse".
Bildmaterial
Mikael Persbrandt som Carl Hamilton.
Peter Eggers, längst till vänster, tillsammans med bland andra Mikael Persbrandt under inspelningen av Hamilton-filmen "Men inte om det gäller din dotter" i Spanien.
Foto: Elinor Isenberg
Hamilton – i nationens intresse
Regi: Kathrine Windfeld
I rollistan: Mikael Persbrandt, Gustaf Hammarsten, David Dencik
Längd: 1 tim, 50 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Biohuset Maxim, Landskrona
Saga, Höganäs
Scala, Båstad
Kulturhuset, Svalöv
Betyg: 2
BIO. En samling svenska vapen hamnar i fel händer ett par gånger om. En svensk ingenjör har hamnat i somaliskt fängelse och måste fritas. En amerikansk soldat lämnar en Dallas-baserad organisation som inte har helt rent mjöl i påsen och flyr genom ett antal afrikanska länder. Ett statsbesök med inplanerade fredssamtal står för dörren i Stockholm.
Mitt i så gott som alla dessa händelseförlopp som snart givetvis visar sig hänga ihop finns Carl Hamilton. Den svenska säkerhetstjänstens allra mest hemlige agent. Men Hamilton vore ju så klart inte vår alldeles egna James Bond-klon – ”jag vill ha min filmjölk skakad, inte rörd” – om han inte hade fingret med i ett antal internationella förvecklingar.
Däremot börjar han efter ett närmast parodiskt abrupt ”missöde” på det personliga planet för första gången reflektera över vad han efter tjugo år som hemlig agent har blivit och vad yrket gjort med honom och hans möjligheter att fungera i ett normalt liv.
Där hade regissör Windfeld gärna fått stanna kvar och gräva lite djupare. Hamilton framstår ju för en gångs skull som något mer än bara en felfri övermänniska, dessutom ganska nedtonat spelad av en Persbrandt utan några Gunvald Larsson-manér.
Och det finns här faktiskt en ansats att problematisera Carl Hamilton på samma sätt Paul Greengrass har gjort med Jason Bourne.
Men hur skulle det hinnas med när intriger ska vävas i såväl riksdagshus som på vräkiga kontor i Dallas?
Om Windfeld och manusförfattarna renodlat några idéer och inte så ängsligt velat visa potentiella framtida Hollywoodinvesterare att de minsann kan göra högoktanig action hade ”Hamilton – i nationens intresse” kunnat bli en bättre actionthriller.
Kanske inte lika spektakulär, kanske inte med lika många explosioner, kanske inte med lika många häftiga höghastighetsbåtar, men definitivt bättre balanserad och spännande på fler plan än bara den lik förbannat ganska hafsiga intrigen.
Obalansen hänger med i flera av filmens beståndsdelar. Actionsekvenserna pendlar, trots alla svällande biceps och hårda hotellrumsfajter, mellan det imponerande och det taffliga.
På ett liknande sätt är dialogen, trots alla hårda repliker framvästa mellan sammanpressade läppar, å ena sidan överpedagogisk och stolpig, å den andra stundtals ganska rapp och med bra flyt.
Ambitionen att göra modern actionfilm är hedervärd och stundtals snuddar Windfeld vid sina drömmars mål, men det är för sällan för att man ska kunna bortse från filmens omfattande svagheter.
De här filmerna recenserar vi också den här veckan, klicka och läs:
Ett rullande mirakel i "Pojken med cykeln"
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus