Marilyn som karamell i "My Week with Marilyn"
Gunnar Bergdahl om "My Week with Marilyn".
Regi: Simon Curtis
I rollistan: Michelle Williams, Kenneth Branagh, Judi Dench, Toby Jones, Derek Jacobi.
Längd: 1 tim, 39 min.
Filmstaden, Helsingborg
Biohuset Maxim, Landskrona
Scala, Båstad
Betyg: 2
BIO. Marilyn Monroe. Myt eller människa? Kropp eller kvinna?
Efter Joyce Carol Oates bländande tio år gamla roman "Blonde", som fyllde varje skrymsle i en fiktionaliserad Marilyn Monroes hjärna och liv, blir det mesta som vänder tillbaka till filmstjärnornas filmstjärna obevekligt ytligt.
Ty samma krafter som en gång bröt ner henne finns ju kvar. Så lockande är det fortfarande att förvandla tragedin Marilyn till en söt och långsamt smältande karamell. Men hennes liv som riktmärke för en sexualiserad manlig kvinnobild och som ett reducerat objekt, en vara, i nöjesfabrikens produktion av drömbilder är i grunden en genuin tragedi.
Men i den så välspelade brittiska filmen "My Week with Marilyn" väger förstås det komiska över. Här tillhör ingen de missanpassade.
Historien, som på bästa Hollywoodmanér sägs bygga på verkliga händelser, handlar om den unge regiassistenten som blir Marilyns förtrogne under en mödosam inspelning mot Laurence Olivier 1956 i England.
När Arthur Miller reser hem, när den kåte Olivier bryter samman inför Marilyns osäkerhet och nyckfullhet, när hennes ångest krafsar på dörren och tablettburken måste fyllas på, ja då finns den förälskade unge mannen vid hennes sida.
Gulligt är förnamnet. Prydhet efternamnet.
Michelle Williams är förvisso en alldeles utmärkt skådespelare. Det visade hon inte minst i relationsdramat "Blue Valentine" häromåret.
Här ger hon en förförisk bräcklighet åt sin Marilyn. Det man kan invända är att hon inte är särskilt porträttlik, något som annars just Hollywoods maskörer brukar vara mästare på. Men det här är en brittisk filmdebut i regi av Simon Curtis som tidigare gjort engelsk tevedramatik. Välspelat med andra ord. Här finns en underhållande Kenneth Branagh som Sir Laurence Olivier, här gör Judi Dench ännu en precis rollgestaltning, här finns en kärleksfull och romantisk tillbakablick på 50-talets filmindustri, här finns en hel skål med karameller.
Filmen har egentligen bara en enda – dessvärre avgörande – brist. Som en växande fantomsmärta.
Stråken av underliggande tragedi kan (eller ska?) man inte ta på allvar.
Var så god! En Marilynkaramell till ur skålen.
Garanterat söt och god.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus