Plask i dubbelmoralens pool
Malin Krutmeijer om den svenska debutfilmen "Katinkas kalas".
Bildmaterial
Ett gammalt kompisgäng samlas på landet för traditionsenligt firande av Katinkas födelsedag. När Linda dyker upp blir blir krocken mellan hipp kulturell borgerlighet och svennig svanktatuering smärtsamt tydlig.
Yohanna Idha som Linda i Levan Akins vredesfyllda uppgörelse med Stockholms unga kulturetablissemanget i "Katinkas kalas".
Katinkas kalas
Regi: Levan Akin
I rollistan: Mia Mountain, Yohanna Idha, Ludde Hagberg.
Längd: 1 tim, 37 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 3
BIO. Levan Akins långfilmsdebut ”Katinkas kalas” påminner osökt om författaren Bengt Ohlssons famösa uppgörelse med ”kulturvänstern” (Dagens Nyheter 4/1).
Akins film kan nämligen ses som en sen 70-talists uppgörelse med vad han betraktar som egen generations maktfaktorer: 30-åriga, moderiktiga stockholmare med yrken som gallerist, curator eller filmare.
Filmen är inte nådig mot dessa självupptagna dubbelmoralister, vilkas vänsterbekännelser hänger bra mycket lösare än hos de gamla 68:or som Bengt Ohlsson fradgande pekade ut som kungar och drottningar av Kulturen.
Upplägget är klassiskt: en grupp vänner samlas till födelsedagsfest i ett tjusigt hus på landet. De gnager mot varandra medan de äter och inte minst dricker timma efter timma.
Successivt krackelerar fasaden och fram träder fördomar, avundsjuka och översitteri.
Thomas Vinterbergs klassiska ”Festen” har en liknande uppbyggnad, men ett annat allvar och dramatik.
En annan jämförelse är Kjell Sundvalls ”Tomten är far till alla barnen”: blicken på huvudpersonerna är kall. Släng in "Kvarteret Skatan", och i den rätt säregna skärningspunkten befinner sig ”Katinkas kalas”.
Här hugger kompisarna elakt varandra för varje liten överträdelse av de oskrivna sociala reglerna. Här fälls en del rätt välfunna repliker över vinglasen, som att ”problemet är att alla vill låtsas vara rika, det är så arbetarrörelsen har urholkats”.
Så dyker Katinkas bror Joel (Fredrik Lundqvist) upp med den blonderade kanal 5-programledaren Linda (Yohanna Idha). Hon avviker så kraftigt från resten av sällskapet att hela festskutan börjar kantra. Linda är en väl grovyxad partybrud-kliché, som vinglar runt bland bokhögarna, hånglar och blandar rött och vitt vin.
Resultatet när hon dundrar in är egentligen en rad sketcher. Men filmen vill mer.
Den bubblar av en vrede som inte riktigt finner ett mål värdigt sin styrka. Hur osympatiska huvudpersonerna än är så ter de sig som en snäv social högstatusgrupp.
Den ilskna släng som riktas mot dokumentärfilmen ”Maggie vaknar på balkongen” får inte heller tillräcklig klangbotten, och får drag av intern råsop.
Det är synd, för den är drivet gjord och välspelad. Det är med hjälp av en annan konstnär som en kritisk riktning syns.
Sirous Namazis ”Periferi”, en balkong med parabolantenn, står i Katinkas ateljévåning. En elefant i rummet, men bekvämt annekterad som statusmarkör för dyra pengar.
Bara så får somliga vara med på Katinkas kalas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus