Det ljusa mörkret i "The Descendants"
Camilla Larsson hyllar "The Descendants" med George Clooney.
Bildmaterial
George Clooney spelar en pappa med bekymmer i Oscarsnominerade "The descendants".
Det finstämda och välspelade familjedramat "The descendants" av Alexander Payne, som tidigare gjort "Sideways", är en av årets Oscarsfavoriter.
The Descendants
Regi: Alexander Payne
I rollerna: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller, Beau Bridges.
Längd: 1 tim, 55 min.
Filmstaden, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. "Paradise can go fuck it self." Så säger huvudpersonen i "The Descendants" på voice over redan i inledning av filmen, där han sitter på skenbart idylliska Hawaii; med bra jobb, mycket pengar, fin villa, fin familj och fina vänner.
För till skillnad mot den missledande och bisarra lyckotrend som försöker få oss människor att tro att om vi bara anstränger oss på rätt sätt så kan vi vara superlyckliga precis hela tiden, så vet Matt King att det inte är så livet ser ut.
Det vet naturligtvis regissören Alexander Payne också, när han nu för tredje gången låter en medelålders, låt oss säga lätt misslyckad man, agera huvudperson.
En man som egentligen hade alla möjligheter att göra ”bättre” och mer ”rätta” val men ändå trött förvandlats, grånat, bleknat, ja liksom suddats ut lite i kanterna och blivit småbitter och avtrubbad, distanserat sig från livet, fyllt sin tid med annat och glömt att det en gång fanns något som heter drömmar.
För Matt King jobbar för mycket, försummar sin familj och sina nära relationer och har släppt aningens för mycket på kontakten med sitt förflutna, där han via sin farmors farmor är ättling till en kunglig hawaiiansk släkt.
Precis när han ska till att signera det guldkantade avtal som ska upplåta hans och släktens värdefulla och traditionstyngda mark till exploatering så sker något som tvingar honom att ta livet vid hornen igen – hans patologiskt kicksökande hustru hamnar i koma efter en båtolycka.
Nu är det dags för den valhänte maken att ta kommandot över situationen, över sin familj, med två döttrar som han inte längre vet hur han ska hantera, ja rent av knappt känner.
Eller som han själv uttrycker det när äldsta struldottern ska hämtas hem från det fostrande, svindyra, internatet: ”Det verkar logiskt att min dotter befinner sig på en annan ö. En familj är som en ögrupp, där öarna ofrånkomligen glider ifrån varandra.”
Inte så happy happy bild, eller hur?
Och lyckligare blir det inte när denna dotter dessutom avslöjar att modern hade en affär med en annan man.
Sedan blir det sorgligt, fint och väldigt, väldigt roligt. Paynes unika förmåga att använda humor och framkalla varma skratt även i de mest tragiska situationer är det som gör den här filmen, som är lågmäldare och, ja mjukare, än "Sideways" och "About Schmidt".
Det är en innerlig och sann film; man kan ju skratta även om någon ligger för döden och ilska kan vara den dominerande känslan fast all logik säger att det borde vara sorg. Fina och fula tankar slåss och samexisterar. Paynes sätt att balansera är modigt, och med skicklighet och lyhördhet hamnar han alltid rätt på vågen.
Och Clooney. Som den här gången får vara lite trist och tafatt i för högt uppdragna byxor, eller rent av löst hängande shorts, och småmönstrade kortärmsskjortor och visar att både Golden Globe-vinst och Oscarnominering är välförtjänta.
Naturligtvis är det svårt att utplåna den i grunden så starka och massiva utstrålning, som alltid går genom duken och har gjort Clooney till vår tids gamla tiders filmstjärna, men han gör så gott han kan.
Och han får hjälp av stjärnskotten Shailene Woodley och Amara Miller, som sätter sin pappa på plats i filmen, men också håller Clooney stången i skådespeleriet.
Konstigt nog känns det som att den här filmen slutar lyckligt. Fast den slutar med det allra värsta.
Det ska till en Alexander Payne för att lösa det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus