Halleluja!
Johan Malmberg ser filmen om Margaret Thatcher, "Järnladyn".
Bildmaterial
Meryl Streep som Margaret Thatcher.
Järnladyn
Regi: Phyllida Lloyd
I rollistan: Meryl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent, Roger Allam, Richard E. Grant, Olivia Colman.
Längd: 1 tim, 45 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Biohuset Maxim, Landskrona
Saga, Höganäs
Scala, Båstad
Betyg: 3
BIO. Lika bra att ha det sagt. Meryl Streep är fullständigt lysande! Mimiken, rösten, den detaljerade gestiken – portättlikheten är slående. Det är som om Margaret Thatcher kom till liv igen.
Det är liksom också filmens dilemma.
Laura Flanders i The Nation uttryckte det tydligast: "Filmen vi inte behöver!". Hon menar, på mycket goda grunder, att den lanserar Thatcher som landsmoder och förebild på ett oerhört onyanserat vis.
Kritik från andra hållet – framförd av exempelvis toryn Peter Lilley som en gång satt i Thatchers ministär – menar att det är förödmjukande att filmen exploaterar bilden av den åldrade, dementa Margaret Thatcher. Inget är mer missriktad kritik, vill jag påstå.
"Järnladyn" etablerar historien om den hårdföra damen på ålderns höst. En skröplig varelse i gråbrun kappa som går fram till kassan med en halv liter mjölk, för att konstatera att mjölkpriset gått upp. Hon tar sig hem, sätter sig vid köksbordet och konverserar med maken Denis. I själva verket är Denis död sedan flera år medan Margaret tas om hand av privata vårdare för sin demens. Och förutom stunder av klarhet lever hon sitt liv i denna förvirringens bubbla.
Detta är porträttets kärna, en sympatiserande bild, lojal med filmens huvudperson. Detta korsklipps sedan med en biografisk exposé genom hennes liv: från den stund då specerihandlarens dotter gör karriär inom konservativa Tory med en livssyn som skildras som streetsmart, modern, verklighetsförankrad.
Hela denna berättelse förankras sedan i bilden av den åldrade Margaret som alltjämt lever sitt liv konsekvent och oförfalskat, det är innebörden av bilden med den dementa "MT" som kämpar med vardagens mjölkpriser. Halleluja.
På ett liknande sätt fungerar egentligen varje politisk fråga som kort avhandlas i "Järnladyn", som i en snabb rapsodisk ström låter Thatchers rappa oneliners åtföljas av ett historiskt filmklipp eller iscensättning av detta hennes politiska arv. Alltså får vi se MT som:
- feminist! Enligt den rätt svajiga tankegången att en kvinna som gör karriär per definition är feminist.
- patriotisk segerherre. Det idotiska och hårt kritiserade Falklandskriget ges här bilden av politisk nödvändighet. Långt ifrån förståelsen från dess sociala kontext, som exempelvis startpunkten för Shane Meadows "This is England" om en son som förlorar pappan i kriget.
- otålig reformator. Det är svaga politiker som motsätter sig hennes radikala förändringstakt, inte rationella politiker som ser en fara i thatcherismen!
Det finns många invändningar mot att göra den här typen av glorifierande porträtt av en historisk maktperson. Min egen är inte främst att de är politiska faror, som Laura Flanders tycks befara, utan att det blir väldigt dålig film av insmickrande hagiografier.
Vad "Järnladyn" vore i skriande behov är till att börja med en tydlig motpol, en kontrahent att väga krafterna emot. Se superduellen mellan Tony Blair och drottning Elizabeth II, Michael Sheen och Helen Mirren, i Stephen Frears "The Queen" som ett föredöme.
Då hade den politiska diskussionen landat, en bred publik hade kanske förstått och till och med fängslats i en diskussion som handlade om hur MT blev Friedmans apostel och vad thatcherism egentligen är. Om hur hennes arv präglar våra liv i dag, exempelvis via den revolution hon startade genom att privatisera bostadsmarknaden och som nu präglar ditt och mitt liv och allas vår ekonomiska värld varje dag.
Se veckans alla filmrecensioner:
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus