Komedi utan skärpa
Mattias Dahlström om "En gång i Phuket".
Bildmaterial
En gång i Phuket
Regi: Staffan Lindberg
I rollistan: Peter Magnusson, Susanne Thorson, David Hellenius
Längd: 1 tim, 45 min.
Filmstaden, Helsingborg
Röda Kvarn, Ängelholm
Biohuset Maxim, Lndskrona
Saga, Höganäs
Kulturhuset, Svalöv
Betyg: 2
BIO. Jag väntar fortfarande på att Peter Magnusson ska få mig att skratta. Eller att någon ska förklara för mig varför han får dem att skratta. Jag vill verkligen förstå.
”En gång i Phuket” är egentligen ingen dålig film. Som hantverk är den habil, manuset följer på gott och ont alla romkom-regler till punkt och pricka, skådespeleriet är okej.
Men det är något med tonen. Den där genomsnittliga TV4-sponsrade igenkänningshumorn som inte ska provocera någon – och just därför gör det i all sin menlösa medelmåttighet.
Magnusson har skrivit manus och spelar precis som i sin första långfilm ”Sommaren med Göran” en helt vanlig snubbe, här heter han Sven och är karriärcoach som, ironiskt nog, är trött på sin karriär.
Efter att en äventyrlig kompis från förr dött känner Sven att han inte lever tillräckligt, att han inte gör vad han egentligen vill. Så han åker till Thailand. För att skriva en bok.
Väl där träffar han Gitte, en new age-ig norska, och intalar sig att det är hon som ska befria honom från västerlandets bojor, stoppa ekorrhjulet och låta honom kliva ut i paradiset. I själva verket är han nog egentligen mer intresserad av Anja, en bokförläggare som nyss frigjort sig från en pojkvän hon inte alls gillar.
Tveklöst finns det viss humor att hämta där någonstans. Det borde finnas hundratals upplägg till skämt, om självutnämnda självhjälpgurus, nippriga neohippies, frihetsknarkande svenska Thailandsresenärer, allvarliga 30-årskrisande män som tror att de är unika när de ska skriva ännu en generationsroman om en manlighet i kris.
Men Magnusson har ingen skärpa, ingen spets, ingen vilja att ens närma sig ett ställe där humorn faktiskt kan bränna till, faktiskt ingen vilja alls att berätta något alls. Mest tror jag att han ville softa i Thailand ett tag.
Jag skulle kunna kalla honom 2000-talets Lasse Åberg, om det inte vore för att Åberg i all sin folkhemsvurmande buskisanda ändå, då och då, är rolig.
Någonstans hoppas jag trots allt att människor går och ser ”En gång i Phuket”. Om så inte för något annat skäl än att åtminstone någon eller några ska gå ur biosalongen och känna ”det där kan inte ha varit särskilt svårt, jag ska göra något som är mycket bättre”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus