Polis - Energirikt om poliskollektiv
Johan Malmberg kapitulerar till slut inför franska "Polis".
Bildmaterial
"Polis" skildrar en specialutbildad grupp inom Parispolisen, som utreder brott mot barn.
Fotografen Melissa, som spelas av regissören Maïwenn Le Besco, försöker dokumentera den härdade polisgruppen i "Polis".
Polis
Regi: Maïwenn Le Besco
I rollistan: Karin Viard, Joey Starr, Marina Foïs, Maïwenn Le Besco.
Längd: 2 tim, 7 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 4
BIO. En bra bit in i "Polis" tänker jag att det här övertaggade skådespelargänget håller på att förstöra en riktigt bra film.
För det är en fruktansvärt laddad energi i denna ensemble som spelar poliser på en barnskyddsrotel i Paris. De möter dagligen våldsverkare, pedofiler, svårt sargade barn och alla dessa historier som vi knappt ens uthärdar som biopublik.
Förstås skaffar de sig distans; en rå jargong och ett förtroende som bara kan delas inom gruppen. Eftersom distans krävs, äts förstås privatlivet som kräver det motsatta upp.
Därför är "Polis" något så ovanligt som en renodlad kollektivfilm, där det rent relationella inom gruppen är historiens nav. Det påminner om ett oerhört komprimerat manus till en tv-serie. Tänk tio timmars tv-drama där de individuella ödena får minimalt utrymme. Det är kaoset, fallen, gruppdynamiken som står i centrum.
Den debuterande regissören Maïwenn Le Besco spelar själv en av huvudrollerna, som fotografen som kommer till roteln för att dokumentera deras arbete. Hon blir ögat som gruppen tvingas förhålla sig till, en katalysator som sätter känslor i svall.
Som regissör arbetar hon verkligen på autenticiteten. Kameran ligger nära, manuset är späckat av skarpskurna dialoger som känns så naturalistiska att man misstänker att vissa delar är improviserade.
Som sagt, jag retar mig initialt på det här hyperventilerade högljudda gänget (som är ungefär så långt ifrån fördragssamma nordiska polistyper man kan komma). Det är koleriskt, högljutt, och för den delen en smula överspelat vid något tillfälle (som när det korkas upp champagne och springs på nattklubb efter ett fall).
Men till slut övermannar mig energin i kollektivfilmen, eller kanske snarare resultatet av dess vedermödor.
Småningom får gruppens tunga arbete också konsekvenser. Men det sparar Maïwenn Le Besco till finalen, då en kort korsklippning landar tungt och chockartat hos oss.
Det är snyggt. Och slutligen också, riktigt drabbande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus