Mästerlig svart humor
Malin Krutmeijer hyllar "Alper" av Girogos Lanthimos.
Bildmaterial
"Alper" är namnet på en mystisk grupp människor som kan hyras för att bearbeta sorg på ett speciellt vis.
Ledaren för den mystiska gruppen "Alper" kallar sig "Mont Blanc", en sträng person med oklara syften.
Alper
Regi: Giorgos Lanthimos
I rollistan: Aggeliki Papoulia, Ariane Labed, Johnny Vekris.
Röda Kvarn, Helsingborg
Betyg: 5
BIO. En ung kvinna genomför ett program i rytmisk gymnastik inför en kritisk tränare. Det blir inte bra. När hon föreslår att hon borde få använda popmusik till sitt program svarar tränaren kallt, att om du säger emot en gång till så spräcker jag skallen på dig.
Redan här introducerar Giorgos Lanthimos ett tema som känns igen från hans förra uppmärksammade film ”Dogtooth”: livet är en räcka framträdanden, där man bedöms, belönas eller bestraffas.
”Dogtooth” handlade om tre unga syskon som tvingades leva i ett hermetiskt reservat som deras föräldrar skapat. Bakom murarna runt lyxvillan gällde särskilda regler och ett förvridet språk (”en fitta är en stor lampa”, fick de lära sig av sin mor).
I ”Alper” handlar det istället om en grupp som griper in i omvärlden. De erbjuder sig själva som ersättning för avlidna. ”Slutet kan bli en ny, bättre början”, inskärper gruppens mest fanatiska medlem, en sjuksköterska, för föräldrarna till en död tonårsflicka. Sedan träder hon in i deras liv, klädd i flickans tenniskläder och med ett batteri stolpiga repliker framförda med nollställd blick.
Gymnasten, som också ingår i gruppen, kan inte uppamma samma inlevelse, men hennes tränare njuter i fulla drag av att spela en blind äldre kvinnas man.
Det är stor komik när de anhöriga spelar scener ur sin vardag med de döda tillsammans med ersättarna. De får en banal, medgörlig version av sina kära, karakteriserade av älsklingsrätter och amerikanska favoritskådespelare. De senare fungerar som ett slags ställföreträdare, precis som de gjorde i ”Dogtooth” där några videofilmer inspirerade äldsta systern till ett utbrytningsförsök.
Det glappar mellan verklighetsskikten – Hollywoodstjärnor tar känslomässigt plats jämte släkt och vänner, döda anhöriga ersätts av personal – och de som åskådliggör glappen är kvinnorna.
Det är dem Lanthimos intresserar sig för, och de är av en alldeles egen sort. Starka och atletiska får de liksom inte plats i de sociala rollerna runt sig. De måste och försöker verkligen inordna sig i manusen som auktoritära, latent våldsamma män erbjuder, men de är ohjälpligt missanpassade. Det sociala är en utbytesekonomi. Den som önskar sig erbjuder valfri tjänst i gengäld: tvättar hår, vårdar, gör konster.
Giorgos Lanthimos har utkristalliserat en fängslande motivkrets att återvända till, likt en Jane Campion, Lars von Trier eller Michael Haneke.
Han är inte ensam om den: liknande teman finns i Athina Rachel Tsangaris film ”Attenberg”, och Tsangaris har medproducerat såväl ”Dogtooth” som ”Alper”. Det är en ny grekisk filmskaparmiljö med en säregen blandning av absurd humor, thrillerlika stämningar och oförutsägbara, knivskarpa vinklar på det sociala livet. Filmerna tillhör de mest spännande jag sett på senare år. Och de har strålande skådespelare.
Aggeliki Papoulia som spelade äldsta systern i ”Dogtooth” gör i ”Alper” sjuksköterskan som går för långt i rollspelen.
Hon är en genial skådespelare som för tankarna till Isabelle Huppert. Med mod, vibrerande nerv och intensitet ger hon utsatta och destruktiva rollfigurer handlingskraft och integritet.
I ”Alper” förmedlar hon en oändlig sorg över en ofri och samtidigt förlorad människa.
Läs veckans filmrecensioner här:
Lysande barnfilm: Tigrar och Tatueringar
Energirikt om poliskollektiv: Polis
Rymdröra med pappkulisser : Starwars episode 1 – Det mörka hotet 3D
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus