Pastischer och praliner

Dela denna artikel

BIO Publicerad 9 mars 2012 kl. 04:00
  • Bérénice Bejo spelar Peppy Miller, nytt stjärnskott i Hollywood, i stuimfilmen "The Artist". Scanbox

  • Jean Dujardin fick Oscar för bästa manliga huvudroll utan att leverera en enda replik i stumfilmspastischen "The Artist". Scanbox

Johan Malmberg om tokhyllade "The Artist".

Det skulle visst till en stumfilm – att de äntligen håller flabben! – för att amerikanerna skulle älska fransoser.

Men som de kommit att älska Michel Hazanavicius stumfilmspastisch "The Artist". Oscarsbelönad och ihjälkramad når den svensk biorepertoar brett och rekordsnabbt. Frågan är, ska vi tro på hypen?

På sätt och vis. Vilket ju är ett utomordentligt tråkigt svar. Men så är också "The Artist" rolig och lite trist simultant, roligare stundtals och som idé än som fullgången film.

Som koncept är den otvetydigt fullgången och tar sin uppgift att kopiera en stumfilm enligt konstens alla regler på mycket stort allvar. Det hela utspelar sig på slutet av 20-talet, i den tid då talfilmen snart skulle ta över och stumfilmens liksom dess stjärnors glans dagar snart var räknade.

En sådan stjärna är George Valentin (Jean Dujardin). En fullblodsdiva som njuter varje sekund i rampljuset, som dominerar på filmduken och stjäl rampljuset från sina motspelare i Hollywoods salonger.

Så möter han den unga kvinnan (Bérénice Bejo) som halkar in på ett bananskal, ges namnet Peppy Miller och snart är the hottest girl in town som tidningsrubrikerna skriker ut.

I skuggan av finanskrisen 1929 skakar produktionsbolagen. Så när John Goodmans snyggt gestaltade filmmagnat inser vari framtiden ligger är det Peppy Miller som flyttar in i Hollywoodlyxen och blir talfilmsstjärna – medan George Valentin sitter i sitt gamla residens och snart tvingas till pantbanken.

Likt en Chaplinfigur knäar snart hans skepnad av den rent fysiska tyngden i armodet. Dujardin imiterar mycket elegant!

Och inte bara är det Chaplin som gör sig påmind, "The Artist" är förstås en exposé av filmreferenser. Vid Oscarsgalan tackade Hazanavicius "Billy Wilder, Billy Wilder och Billy Wilder" och dennes "Sunset Boulevard" med Dujardin som en manlig Gloria Swanson dyker onekligen upp på näthinnan – och handlingen lånar från Judy Garlands "En Stjärna föds". Och så vidare.

Det är också lätt att tycka om att Hazanavicius inte lockas till att ironisera över ämnet, utan nästan helt avstår från distanserande markörer.

Men, samtidigt glider det på väl friktionsfritt. De få passager som ger annat än medhårs örongodis, är alltför sällsynta och rumphuggna. Till exempel tror man att filmen ska ges en twist halvvägs in när George Valentins värld plötsligt får liv, mimetiskt ljud fyller plötsligt rummet och "The Artist" lyfts till en metanivå som öppnar för överraskningar.

Men det sker aldrig. I stället landar "The Artist" återigen i gulliga gimmicks med scener som ska bäras av George och hans urgulliga Jack Russel.

Där någonstans tröttnar jag en aning på den glättiga ytan – och börjar tänka på vilka stumfilmer jag faktiskt skulle vilja se om. För bidrar denna hommage till något mer än en stunds lättsam underhållning, är det ju detta goda: att den lär gynna klassikerutgivningen.

Redan i nästa vecka utkommer F.W Murnaus "Sunrise" på dvd.

Där har vi då en klassisk stumfilm som visar att den här epoken inte riktigt var så inställsamt leende som "The Artist" kan förleda oss att tro.

Johan Malmberg
042-489 92 31

Textförstoring

The Artist

Regi: Michel Hazanavicius

I rollistan: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, Penelope Ann Miller.

Längd: 1 tim, 41 min.

Filmstaden, Helsingborg

Röda Kvarn, Ängelholm

Biohuset Maxim, Landskrona

Saga, Höganäs

Betyg: 3

Läs mer

Kommentarer

Film

Huvudnyheter