Gränser och gravar i "Terraferma"

Mats Kolmisoppi om italienska Oscarbidraget "Terraferma".

Medelhavet är en av världens farligaste gränser. I februari gav FN:s flyktingorgan UNHCR ut en rapport som knappt uppmärksammades av svenska medier. Så många som 1 500 personer omkom under 2011 när de korsade havet i jakt på ett bättre liv i Europa.

Det finns många orsaker till varför man lämnar allt bakom sig. Flera av de 56 000 som i fjol lyckades nå fram till stränderna i Italien, hade flytt regimerna och striderna i Libyen och Tunisien. Men några av dem som riskerade sina liv på fallfärdiga småbåtar med utombordsmotorer hade redan varit på väg över den afrikanska kontinenten i flera år.

Den italienska filmen "Terraferma" handlar delvis om en av dem. En ung och höggravid kvinna som tillsammans med sin son räddas från en överfull flotte av fiskare utanför Sicilien.

"Terraferma" är dock inte hennes film. Istället förläggs tyngdpunkten på den ö utanför Sicilien som hon snart ska anlända till. Ett sömnigt fiskeläge som om somrarna översvämmas av turister som vill ha sol och party.

De lokala fiskarna har svårt att få ekonomin att gå runt, gamlingarna klamrar sig fast vid det de känner till medan ungdomen har blicken riktad mot turisternas plånböcker. Människor anländer alltså hit av diametralt olika anledningar, vilket filmen aldrig undviker att hamra in i filmbesökarnas medvetanden.

För några år sedan skrev journalisten Nina Solomin i sin reportagebok "Gränsen" om afrikaner som flydde till semesterparadiset Fuerteventura. Turisterna får mycket sällan syn på tragedierna som året om utspelas på ön. Det är bara när döda kroppar flyter i land på solstränderna som världens orättvisa blir synlig.

Solomin hänvisar till ett fotografi av den spanske fotografen Javier Bauluz. Ett europeiskt par sitter under ett parasoll och har nyss vänt blicken mot ett ilandflutet lik. De har ännu inte hunnit reagera. Det är en fasaväckande och skoningslös bild, som inte kan ha gått Crialese förbi.

Hans version är dock betydligt mildare. I en lång slowmotionscen ser vi hur utmattade kvinnor och män tas omhand av solbadarna i vattenbrynet. Deras läppar fuktas med vatten ur flaskor. Händer smeker deras pannor. Visst finns här också turister som skamlöst filmar med sina mobilkameror, men det är först när poliser dyker upp iklädda munskydd som vi förfasas på riktigt. Crialeses gestaltning av scenen friar delvis betraktaren från ansvar. Trots att syftet måste ha varit det motsatta.

Det är istället den fattiga sicilianska familjen som vi våndas med när medmänskligheten sätts på prov. En hedervärd utgångspunkt, trots att det är hög tid för en europeisk publik att också se skildringar från andra sidan. Men det ursäktar inte att de namnlösa flyktingarna reduceras till kroppar som antingen tas om hand eller skjuts undan av filmens huvudpersoner. Sara, den etiopiska kvinnan som familjen gömmer i sitt garage, får visserligen som enda flykting med repliker sin levnadshistoria rapsodiskt återberättad. Men porträttet av henne stannar tyvärr vid schablonen.

Den är inte subtil, "Terraferma", vilket ett politiskt inlägg inte behöver vara. Det är inte på grund av de djuppsykologiska porträtten som filmer av Ken Loach bränner till.

Men för att den politiska skildringen ska hålla måttet krävs en högre grad av problematisering. Crialese stannar i frågan om individens ansvar inför den akut nödställde, men borde ha gått längre. Mest allvarligt är kanske att bilderna av turismen och flykten över havet inte sammansmälter. De löper parallellt och har inget annat samband än att de existerar på samma plats.

I själva verket är det värre än så. Turistindustrin är ju som bekant beroende av att människorna som anländer, efter att de registrerats, nekats uppehållstillstånd och papper, går under jorden för att arbeta till slavlöner.

Dit in i det europeiska mörkret når Crialese aldrig med sin film. Så prisbelönad den än är.

Här är resten av veckans filmrecensioner:

"The Avengers": Samling kring pumpen

"The Lucky One": Vilse i smeten

"Slåss för livet": Flammande filmisk brasa

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com