Ansträngd satir i "The Dictator"

Mattias Dahlström om "The Dictator" med Sacha Baron Cohen.

Sacha Baron Cohens främsta styrka har alltid varit att med spelad okunskap och dumhet kunna avslöja andras ignorans. Cohen har använt sina figurer Ali G, Borat och Brüno för att visa våra mindre smickrande sidor, skickat ut dem i verkligheten (hur mycket av de där mötena i verkligheten som i själva verket är ytterst välregisserade och planerade kan man givetvis spekulera i) för att se vilka komiska poänger han kan hitta bakom de artiga fasaderna.

I ”The Dictator” frångår Cohen, i alla fall när det gäller formen, den grundidé som gjort honom så framgångsrik och försöker berätta en mer konventionell historia med riktiga skådespelare i rollerna.

Kanske för att han numera är så känd att alltför många skulle känna igen honom, även under lager av smink och ansiktsbehåring, om han gick ut på gatan och sökte kontakt med folket.

Kanske för att han, i så fall med viss rätt, kände att han och ständige regissören Larry Charles kört sitt semidokumentära koncept så långt det bara går.

Cohen verkar tyvärr inte riktigt på det klara med vad han vill göra i stället. ”The Dictator” känns märkligt halvfärdig och halvtänkt. Cohens senaste karaktär är General Aladeen, våldsam och ondsint envåldshärskare i det påhittade nordafrikanska landet Wadiya. Under ett besök till FN i New York luras Aladeen bort från sin position och ersätts med en dubbelgångare. Aladeen blir utslängd på gatan, träffar i stället Zoey, som driver en ekologisk livsmedelsaffär i Brooklyn, och börjar långsamt tvivla på om den diktatoriska väg han hittills vandrat verkligen är den rätta.

Det är givetvis ett upplägg som närmast garanterar humor, där krocken mellan politiskt korrekta och inkorrekta extremer ger upphov till ett antal lyckade skämt och sketcher. Men Sacha Baron Cohen har större ambitioner än att ”bara” göra en komedi. ”The dictator” vill väldigt gärna vara en satir också. Och som sådan är den tyvärr antingen ganska smaklös eller bara tandlös.

När Cohen provocerar med 9/11-skämt blir situationerna ofta så konstruerade att den möjliga humor som fanns att hitta bara känns väldigt sökt och ansträngd. När han vill ironisera över moderna hippies tar han i stället inte steget hela vägen ut.

Det finns poänger här och där, som när Aladeen jämför sitt eget diktatoriska styre med ett skendemokratiskt USA, men de är inte vassare eller smartare än de satiriska fullträffar jag får genom ”The Daily Show with Jon Stewart” eller ”The Colbert Report” flera gånger i veckan.

Och, vad värre är, inte på långa vägar roligare heller.

Läs veckans alla filmrecensioner:

"Cabin in the woods": Dödligt roligt

"Babycall": Ikeaskräck på norska

"Nannerl: Mozarts syster": Ur geniets skugga

Mattias Dahlström
centrumbarn@hotmail.com