Dödligt roligt i "Cabin in the woods"

Mats Kolmisoppi ser en lyckad college-skräckfilm som snirklar sig förbi klyschor.

Fem collegestudenter, den ena mer vältränad och sexig än den andra, packar en husbil med öltunna, marijuana och badkläder. På väg mot stugan de ska låna i vildmarken stöter de på en hotfull äldre man som i förbigående varnar dem för platsen de ska resa till. Stugan har haft många besökare. Ingen har haft den i sin ägo särskilt länge.

Det är den klassiska och klichémässiga upptakten till dussintalet skräckfilmer. Men det som på allvar skiljer "Cabin in the woods" från sina föregångare är den briljanta ramberättelsen och det satiriska anslaget. Det är inte fråga om ett enkelt parodierande, som i "Scary movie"-filmerna, eller "Evil Dead"-uppföljarna. Det är godmodig drift, men med en vass udd riktad mot filmbranschen i stort och tittarna i synnerhet.

För samtidigt som ungdomarna gör sig hemmastadda i den fallfärdiga stugan följer vi forskare och tekniker i ett hypermodernt laboratorium. De ser i sin tur ungdomarnas minsta rörelser på teveskärmar. De är blaserade iakttagare, på samma sätt som vi är det i vår längtan efter nästa brutala övergrepp.

Dödsfällan är arrangerad och godkänd av högre makter. Runt om på jorden finns liknande experiment. Och det är här: i korsklippandet mellan slasherscener i skogen och forskarnas vadslagningspool om monster och metodik, som både obehaget och skrattet hämtar näring.

Varför gör de på det här viset? frågar man sig. Varför utsätter de oskyldiga människor? Svaret är fånigt och kongenialt, jag ska inte avslöja upplösningen på "The Truman Shows" blodiga kusinfilm. Men kan inte låta bli att återberätta två mycket underhållande fakta. 1. Den sexuellt utmanande blondinen har nyss färgat håret, värt att komma ihåg när frågan om smarthet utreds. 2. När någon i en skräckfilm säger "Vi borde dela upp oss", så är den enda godtagbara reaktionen – här framförd av gräsrökaren: "Menar du allvar?"

Rolig, tankeväckande och obehaglig. Inte för att man gömmer ansiktet i händerna när monstren kryper fram ur skuggorna. Utan för att man skålar i champagne tillsammans med teknikerna när blodet flyter. Och för att man tvingas fråga sig själv: Eh – är det riktigt okej att skratta åt det här?

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com