"Babycall": Ikeaskräck på norska

Camilla Larsson ser Noomi Rapace i norska "Babycall".

Norsk film surfar vidare ett tag till på den framgångsvåg som de tog över efter Danmark med "Oslo 31 augusti", "Huvudjägarna", "Ligg med mig" och "Kompani Orheim", som tog hem det stora priset i den nordiska tävlingen på Göteborgs filmfestival i februari.

Och här Pål Sletaunes "Babycall", med numera internationella stjärnan Noomi Rapace i huvudrollen som den sköra, labila och skadade Anna. Mot henne spelar fantastiske Kristoffer Joner den försynte och vänlige Helge, precis lika bra som han gjorde den dominerande pappan i just "Kompani Orheim".

Anna kommer med sin son Anders till en anonym lägenhet i ett anonymt höghusområde för att försöka börja ett nytt liv, i säkerhet från exmaken som misshandlat både henne och sonen. Anna är kuvad, ensam och alldeles livrädd – för precis allting. I hasorna har hon socialtjänsten – med en obehaglig, maktmissbrukande, manlig kontaktperson i täten.

Missköter hon minsta detalj finns den hotfulle maken och hans advokat där i bakgrunden. För att ens våga låta Anders sova i eget rum köper hon en Babycall, så att hon kan höra minsta andetag eller rörelse. När apparaten börjar plocka upp ljud från en annan lägenhet där hemska saker – liknande hennes eget förflutna – pågår samtidigt som Anders får en mycket märklig kompis, blir livet inte lättare för den utsatta och allt mer förvirrade Anna. Hennes enda vän är Helge, expediten som sålde den olycksbådande Babycallen till henne.

Pål Sletaune arbetar enkelt, vardagligt och okomplicerat för att framställa det som är stort, komplicerat och försiggår i flera dimensioner än den som vi existerar i, eller tror att vi existerar i… Och gör med "Babycall" ett slags psykologisk, supernatural thriller, på Ikea-vis (och då åsyftas det som Ikea är bra på). Samtidigt som han på sätt och vis ger en dagsaktuell socialrealistisk inblick i hur en misshandlad kvinnas tillvaro kan se ut. Noomi Rapace, specialist på söndrighet, gör sig nästan osynlig som Anna som går vilse i sig själv och tappar greppet om både verklighet och tidsuppfattning. Eller är det alla andra som inte hänger med?

Det är skickligt gjort med små medel, men blir aldrig riktigt så obehagligt som Sletaune nog haft för avsikt. Kanske kommer vändningen alldeles för sent – den historia man genom filmen engagerat sig i pulvriseras plötsligt helt, och inte bara delvis. Men det är alltid spännande med den här typen av berättelser där spekulationerna och alternativen aldrig tar slut.

Det här luktar amerikansk remake lång väg.

Camilla Larsson
camilla.larsson@filmfestival.org