Bubbel från botten

Gunnar Bergdahl om svenska thrillern "Mörkt vatten".

Förväntningshumor har sina begränsningar. Ofta blir det tröttsamt och lika upphetsande som vilken pågatågsresa som helst. Nästa station Perstorp! Och nu, tro det eller inte, nu kör vi vidare. Var så god: skratta!

Detsamma kan sägas om förväntningsskräck. Det är en svår balansgång och kräver handlag, känsla och stil. Skådespelaren Rafael Edholm är, som filmregissör, i stort och omedelbart behov av förstärkning på samtliga punkter.

”Mörkt vatten” är en film som bygger på att vi ska jaga upp oss över vad som komma skall. Ni vet sån där smygande spänning är det tänkt. Först en tidstypisk monsteridyll. Den unge fastighetsmäklaren hämtar upp chefens pilska fru med sportbilen. Snart är det fina båten som forsar fram över det mörka vattnet. Målet är en vacker skärgårdsvilla i mångmiljonklassen som nyrenoverad ska försäljas. Men först denna passionerade kärleksweekend. Men vet ni vad! En polsk hantverkare finns kvar i huset – trots att arbetet ska vara klart. Och det något konstigt med honom också och med hans försvunne chef.

Såsom manuskriptet ser ut för detta lilla kammarspel räcker det knappt till en kortfilm. Alla tänkbara sociala komplikationer stannar vid klichéer; klassperspektiv, drivkrafter, hemhörighet, moral och situationen för gästarbetare i det nya Europa. Allt är bara förvändningar för att skrämmas lite. Man kavlar ut de antydda konflikterna på ett sätt som har motsatt verkan mot det avsedda. Man får väl anta, med tanke på den aggressiva marknadsföringen, att meningen är att man ska tycka det är ruggigt och engagerande.

Tyvärr, tyvärr. Förväntan blir bara väntan.

Att man förhoppningsfullt lånat upplägg och en snarlik titel från Philip Noyce gamla seglarthriller med Nicole Kidman från 1989 är ingen livboj. Tvärtom.

Tre kompetenta skådespelare kämpar heroiskt med att det tomma manuskriptet. Inget ont med vare sig Sverrir Gudnason, Helena af Sandeberg (som förefaller ha en förkärlek för lättklädda roller) eller polske gästarbetaren i skådespelarfacket Andrzej Chyra. Men vad ska de göra? Och Peter Mokrosinkis foto med sina långa åkningar genom skärgårdsidyllen och det stora tysta huset vore förvisso också det värt en riktig filmberättelse.

Men här förblir de tre huvudpersonerna klippdockslika figurer och gång efter annan blir det både upprepningar och logiska kullerbyttor fram mot den ”dramatiska” finalen. (Det där med poolen och kniven i vattnet gick inte av för hackor, för att nu jaga upp de som väljer att avstå från mitt uppriktiga råd att lägga biljettpengarna på annat.)

Edholm har tidigare provat på filmregi. Filmen hette ”Babas bilar” och är en av förra decenniets svenska filmiska drunkningsolyckor på djupt vatten. Norrländsk Tarantino-buskis utan Tarantino!? Det var förväntningshumorn det. I det perspektivet är ”Mörkt vatten” ett framsteg. Men ett litet.

Riktigt rädd blev jag till slut. Högst oförväntat. I filmens allra sista scen. Den öppnade nämligen på värsta teveserievis för en ”Mörkt vatten 2”.

Skräckinjagande!

De här filmerna har vi också recenserat den här veckan:

Osaliga andar i "The woman in black"

Franska känslor i "Små vita lögner

"LOL" - årets sommarplåga

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06