Franska känslor i "Små vita lögner

Malin Krutmeijer om franska "Små vita lögner".

Under vinjetten "Filmfrossa" har man på Röda Kvarn i Helsingborg just nu chansen att se nyare filmer man missat på bio. Franska ”Små vita lögner” fick faktiskt aldrig någon Helsingborgspremiär, men nu är det alltså dags.

Det är en film som passar fint att se på stor duk, med sitt livliga foto och fina, somriga miljöer.

En grupp vänner i 30-45-årsåldern samlas för sin årliga, gemensamma semester i ett stort sommarhus vid havet. I år fattas en av dem. Ludo (Jean Dujardin, känd från Oscarsbelönade "The Artist"), ligger svårt skadad på sjukhus sedan han kört in i en bil med sin vespa efter en klubbkväll. Hans frånvaro skakar om, och undertryckta känslor av alla slag flyter upp till ytan.

Under härliga vindränkta middagar och soliga båtutflykter bubblar det av olycklig förälskelse, avund, svartsjuka och såriga, ouppklarade konflikter. Ändå vilar det egentligen inget dystert över filmen. Regissören Guillaume Canets blick på huvudpersonerna är lättsamt humoristisk och i grunden försonande.

Resultatet är en underhållande men också ganska ytlig film som inte drar sig för stora känsloutspel. Mest komik bjuder den ansvarstyngde, lättretade pappa-figuren Max (François Cluzet) på, medan andra roller omgärdas av ett större vemod.

Skådespeleriet är strålande och rollistan innehåller flera kända namn, men regissören tillika manusförfattaren har inte samma omsorg om de kvinnliga figurerna som om de manliga.

Egentligen är det bara singeln Marie (Marion Cotillard) som intresserar honom. Fruar och flickvänner blir stereotypa bifigurer. Det faller inte filmen in att de skulle kunna ha egna, komplexa vänskapsförhållanden såsom deras män har.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com