Osaliga andar i "The woman in black"

Camilla Larsson ser James Watkins "The woman in black".

Daniel Radcliffe får åldras lite till, men stannar kvar i den övernaturliga världen även utan sin Harry Potter-outfit. Också den här gången är han god och slåss mot, eller snarare kanske hjälper, de egentligen ovilligt onda krafterna.

Det är slutet av 1800-talet och den unge advokaten och ensamstående pappan Kipps lämnar London för att göra en dödsboutredning i ett öde hus på landet. Hans fru dog i barnsäng och nu är hans lille son, som ska komma efter till landet med sin barnflicka för ett par dagars semester när arbetet är avklarat, det enda han egentligen har att leva för.

Dödsboutredningen är naturligtvis inte någon vanlig, enkel, härva utan görs i ett hus med en tragisk historia, där ett adopterat barn och dess desperata biologiska mor spelar huvudrollen. Bägge nu döda, och inte så glada, osaliga andar. Stämningen i den intilliggande lilla byn är ödesdiger och fylld av sorg. Och när Kipps redan sin första natt ser ”The Woman in Black” så dröjer det inte länge innan det anses vara hans fel att obehagligheterna som drabbat byn och framförallt dess allra yngsta invånare tar ny fart.

Regissören James Watkins, som debuterade med den mer realistiska skräckisen "Eden Lake" (där nu superhete Michael Fassbender briljerade innan genombrottet i "Hunger"), tar i med hela det klassiska gotiska artilleriet. Det är ihållande regn och mörker, sumpiga träsk, svarta fåglar, vita ansikten, höga plötsliga ljud, självlekande grinande leksaker, självgungande galna gungstolar och varnande hundskall.

Men det fungerar och man sitter där på helspänn och biter på naglarna och hoppas att Kipps ska komma tillrätta med både spökena och de uppskrämda byborna – i tid för att rädda sin son, som snart oundvikligen ska anlända till den gudsförgätna platsen.

"The Woman in Black" är baserad på Susan Hills bok och har spelats i all evinnerlighet på West Ends teatrar. Man kan förstå lockelsen, trots att vi sett, läst och hört allt förut, så är det något ruggigt oemotståndligt med barn som på olika sätt spelar huvudrollen i skräckhistorier. Och så öppna slut, som skickar oss vidare in i livet efter detta.

Ciarán Hinds, birollskungen, är som vanligt strålande, här som en förmögen och förnuftig man, också han med en stor sorg att bära, mitt i vidskeplighetens mecka.

Om Radcliffe, är bra? Ja, han klarar sig fint. Men vi behöver en större skådespelarutmaning än det här för att säkert kunna säga om Potter står på egna ben, utan Granger och Weasley.

Camilla Larsson
camilla.larsson@filmfestival.org