Låt dig fångas av Spiderman!

Mattias Dahlström om Spidermans återkomst på bioduken.

Förra året släpptes “X-Men: The Last Stand”, där sagan om Charles Xaviers grupp av muterade tonåriga superhjältar berättades från allra första början. Filmen kom bara fem år efter att den förra serien med X-Men-filmer avslutats.

Det är sak samma med den här filmen som når biodukarna tio år efter att Sam Raimis första film om föräldralösa high school-studenten Peter Parker, som blir biten av en radioaktiv spindel och utvecklar superkrafter, kom och bara fem år efter Raimis misslyckade och uppblåsta tredje del i serien.

I branschen kallas det för “reboot” när man startar om en framgångsrik filmserie på det här sättet, jag kallar det “extremt fantasilöst”.

Men för att vara en på idéstadiet högst cynisk produkt har ”The Amazing Spider-Man” förvånansvärt mycket hjärta.

Regissören Marc Webb debuterade med den nedtonade (för all del också väldigt poserande) romantiska dramakomedin “500 Days of Summer”.

Det märks att han kommer från det hållet snarare än att ha regisserat actionspektakel. Nog för att ”The Amazing Spider-Man” så klart har sin beskärda del av nätsvingande mellan New Yorks skyskrapor, töntiga oneliners och spektakulära stridsscener, men Webb fokuserar oväntat mycket på relationerna karaktärerna emellan.

Det gäller inte minst Peters bakgrund med en forskande far som är något på spåren, så stort och farligt att han måste lämna sin son för att skydda honom, och det fina samspelet med surrogatföräldrarna, farbrodern Ben (en alldeles fantastisk Martin Sheen) och fastern May, som i Raimis filmer blev ganska perifera figurer. Men också den spirande, lite komplicerade kärlekshistorien med polisdottern Gwen Stacy är fint skildrad.

Till och med filmens superskurk, den enarmade professorn Curt Connors som i jakten på att försöka överföra ödlors förmåga att låta amputerade kroppsdelar växa ut igen förvandlas till en gigantisk ödla, tillåts bli ovanligt mångfacetterad och utveckla ett intressant samspel med Parker.

Alla de här noggrant uppbyggda karaktärerna och relationerna ger filmen ett djup och bärkraft jag definitivt inte trodde att den skulle ha. Det gör att man lätt har överseende med filmens svagheter: ett ovanligt klumpigt musiksättande och den trötta tv-spelsestetiken i några av actionsekvenserna.

”The Amazing Spider-Man” borde kännas onödig. I stället framstår den, tillsammans med ”The Avengers”, som sommarens kanske mest nödvändiga blockbuster.

Mattias Dahlström
centrumbarn@hotmail.com