På drift mot diket

Mats Kolmisoppi ser Walter Salles filmatisering av "On the road". En romantiserad och långtråkig gäspning.

Jag såg den främsta symbolen för frihetslängtan i beatgenerationen – On the road – förstöras av en tondöv regissör i jakt efter att kittla en stor publik.

För det Walter Salles har fastnat för i Jack Kerouacs febriga prosa är bara den, vid det här laget, uttjatade Tom Sawyer- och Huckleberry Finnvänskapen mellan Jack Kerouac och Neal Cassidy, i romanfigurerna Sal Paradises och Dean Moriartys skepnad.

Men det är inte enbart på grund av den superromantiserande skildringen av de amfetaminstinna resorna över den amerikanska kontinenten, inte enbart på grund av anekdoterna om de litteraturhungrande unga männens gränsöverskridande sexualitet och aptit på livet som romanen blivit en så vidöppen inkörsport till tyngre litterära droger.

För när anekdoterna lyfts ur sina musikaliska och maniska sammanhang faller de platt till marken och förvandlas till småsorgliga och burleska scener ur några tjugoåriga amerikaners längtansfulla liv, åren efter det att atombomben sprängts över Hiroshima. En atombomb som tillsammans med kriget, den galopperande fattigdomen och rasismen, födelsen av bebop och det annalkande ungdomsupproret, i slutet av det amerikanska 40-talet ledde till en känsla av att världen snart skulle gå under, att varje dag kunde vara den sista.

Allt det som fortsätter att göra "På drift" läsvärd, trots dess blinda och tidstypiska fläckar, har försvunnit i Salles filmatisering. Tidsandan har förvandlats till rekvisita. En olidlig långsamhet har tagit dess plats. Och alldeles särskilt Neal Cassidy, den spattige antihjälte som Kerouac var först – men definitivt inte sist – att porträttera som större än livet självt, har blivit sävlig och tråkig i Garrett Hedlunds tolkning. Det är svårt att fatta varför de framtida författarna Ginsberg och Kerouac faller så hårt för honom, varför de tillskriver honom så många fantastiska egenskaper, varför de i honom ser friheten och ett sätt att leva på som erbjuder en väg in till tillvarons kärna.

Salles stannar i stället vid otroheten. Kriminaliteten. Oförmågan att stanna kvar på en och samma plats. Och han kritiserar den. Visar effekterna, de kvarlämnade kvinnorna som ensamma får uppfostra barn och som ständigt bedras.

Det är förödande för filmens budskap, för vad betyder det då när Paradise och Moriarty kör bil nakna tillsammans med den unga Marylou, när de kastar sig in i fri sexualitet, buskisdelar på den vackra kvinnan och senare går på horhus i Mexiko? Jo, mansgrisigheten erkänns som grunden för berättelsen.

När konsekvenserna får en framskjuten plats i berättelsen, när pojkarna trots vetskapen om att deras handlingar leder till förstörda liv fortsätter att leva rövare och att svina ner, då återstår bara en beskrivning av filmen, avklädd som den är den egentliga tiden och desperationen: romantiserad och långtråkig gäspning, som dessutom har en mer problematisk kvinnosyn än sin förlaga.

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com