Inget sex utan vatten

Malin Krutmeijer om dramat "Källan". En smärtsam men hoppfull film fylld av kamplust.

Någonstans i Algeriet klättrar en grupp kvinnor mödosamt längs en bergsstig. De fyller hinkar med vatten och bär dem sedan tillbaka till sin by på en käpp över axlarna. Varje dag hämtar de vatten, fast de snavar, skadar sig och får missfall. Till slut tröttnar de och kräver att männen hjälper dem med att bygga en vattenledning.

Men varför ändra på en tradition som funnits i hundratals år? Vattenhämtandet håller kvinnorna sysselsatta. En vattenledning till byn skulle bara ge dem en massa fritid, och då börjar de läsa och tänka och sedan vill de bara ha mer och mer, säger en statstjänsteman till en av byns män.

Men kvinnorna i fransk-rumänen Radu Mihaleanus film Källan ger sig inte. För att få sin vattenledning tar de till det enda maktmedel de har: i bästa Lysistrate-anda inleder de en sexstrejk.

Ur denna konflikt och effekterna av den vecklar filmen ut ett helt panorama över det lilla samhället: löften om äktenskap bryts när flickan det handlar om kan associeras med de strejkande ”häxorna”, skolläraren som är gift med en av upprorsledarna hotas av avsked, fundamentalister vädrar morgonluft och rekryterar bland de förödmjukade, arbetslösa männen. Byn skakas i sina grundvalar.

Filmen skildrar också insiktsfullt att priset för revolten är olika högt. Många av kvinnorna har ingen som helst möjlighet att försörja sig på egen hand. De är i praktiken livegna och att bli ”förskjuten” vore en katastrof. Filmens manliga hjälte, läraren, lyfter inte ett finger när han natt efter natt hör sin bror misshandla sin fru.

”Källan” är en smärtsam film att se, men den är också fylld av kamplust, hopp och humor. Konflikten handlar förstås inte bara om en vattenledning, utan om människovärde. Mihaleanu visar oss detta, men han gapar över för mycket och lyckas inte riktigt balansera filmens feelgoodinslag och sockrade kärlekshistorier med den politiska udden.

Ändå är manuset tillräckligt intressant för att några av skådespelarna ska få chansen till riktigt fina rolltolkningar.

Mest minnesvärd är den magnifika Mor Gevär (!), strålande spelad av algeriska stjärnan Biyouna. Hon kuppar fester och anför kvinnorna när de sjunger och dansar fram sitt budskap. Först nu, när hon är änka, är hon förhållandevis fri.

Hon är obändig, rolig och sinnlig, och hon bär filmens idé bättre än filmen som helhet.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com