Flykten till New York i "Madagaskar"

Mattias Dahlström ser nya "Madagaskar" – nummer tre i ordningen.

I början av ”Madagaskar 3” har Alex, Marty, Gloria och Melman (lejon, zebra, flodhäst och giraff) hittat ”hem” till den afrikanska savannen. Allt borde vara frid och fröjd. Men som de djurparksdjur de är så längtar de likt förbannat till det zoo de växte upp på i New York. De tänker sig att vägen skulle kunna gå genom Europa.

Den här gången tänker sig kvartetten att den enklaste vägen går via Europa. I Monte Carlo plockar de upp sina pingvin- och apkompisar, men får också ett gäng franska naturvårdsvakter (med den demoniska Chantal i spetsen) efter sig. Gänget tvingas söka skydd på en nedgången cirkus. Långsamt dras de in i en process som går ut på att förnya och utveckla cirkusen så pass mycket att den får turnera i USA, och därmed ta dem hem till New York, samtidigt som de måste hålla sig undan Chantal och hennes hejdukar.

Det kan verka som att det händer mycket i ”Madagaskar 3”. Och för all del – tempot är högt, 3D-effekterna många och djur flänger och tågvagnar och motorcyklar kränger mest hela tiden. Det är småputtriga vuxenreferenser ibland, småkul barnflams då och då.

Men alla jakter och trapetssvingande blir mest något för att dölja att det varken finns något mer eller nytt att berätta. Huvudkaraktärernas roller är sedan länge satta och grunden ligger där den ligger. Ett par nya figurer introduceras, men hade i ärlighetens namn tjänat på att få en egen, helt annan film i stället och känns nu mest som en ursäkt för att få med ytterligare några tunga skådespelarnamn (som Frances McDormand och Bryan Cranston) till rollistan.

I övrigt: en massa narrativt vattentramp och ett koncept som för länge sedan togs så långt man kunde ta det.

Mattias Dahlström
centrumbarn@hotmail.com