Inte en fransk släktträff till...

Johan Malmberg ser en smetig fransk släktträff i Julie Delpys "Jag minns en sommar".

I inledningsscenen till Julie Delpys nya film "Jag minns en sommar" äntrar en amerikansk man och en fransk kvinna en tågkupé. Men nej, det här är inte den direkta fortsättningen på Richard Linklaters "Bara en natt" där hon spelade huvudrollen eller hennes egen "2 dagar i Paris" – den uppföljaren kommer i stället alldeles inom kort på svenska biografer och heter "2 dagar i New York".

"Jag minns en sommar" är i stället till det yttre en helt annan film, men till andan är den precis den sorts historia som Julie Delpy tycks älska: kärleksfulla blickar på de brister och (framförallt!) förtjänster den franska folksjälen bjuder. Fransyskan Delpy i amerikansk exil verkar ha en oändlig källa att ösa ur. Det är yviga gester och högljudda samtal, det är romantik och komedi. Det är försonliga blickar på de hemligheter som flyter upp till ytan då samtalsglada fransoser går igång.

I "Jag minns en sommar" sitter fransyskan vid kupefönstret och ger sig ut på det som i reklamen brukar heta det inre resan. Hon förflyttas till sommaren 1979 när den då tioåriga Albertine (Lou Avarez) reser med mor och far (spelade av Julie Delpy och Eric Elmosnino) från hemmet i Paris till mormors födelsedag på familjegården i Bretagne. Farbröder, mostrar, kusiner och fan och hennes fastrar trängs snart runt familjebordet där grisen griljeras och pastisen och sanningarna flödar.

I ena ringhörnan det frigjorda vänsterintellektuella paret från Paris. I den andra en krigsskadad halvfascist. Och mittemellan excentriska släktingar samt en ordentlig kull barn och unga som trevande flirtar och nosar på sexualiteten. Någon egentlig stadgad yttre berättelse ger Julie Delpy inte all denna rappkäftade dialog och godmodiga stereotyper. Kanske ska trivsamheten i sig själv räcka, kanske ska humorn göra det. All respekt för att Julie Delpy saknar sitt gamla land, sin alldeles säkert glada familj (pappa Albert finns med som skådespelare också denna gång) – men själv är jag dödsless på levnadsglada släktträffar på landet.

Och som om filmen i sig inte vore sötsliskig nog så spikar Delpy upp sin sensmoral på kyrkporten i det nutida berättarplanet. När fransyskans familj inte får sitta tillsammans i kupén blir hon störtbannad på alla dessa samtidens tysta främlingar på tåg – vi måste prata mer med varandra! Ok, vi fattar. Vi fattar!

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31