Bye Bye Bourne

Gunnar Bergdahl om nya Bourne-filmen.

De tre filmerna om Jason Bourne hade en särskild touch av existentiellt och politiskt djup hämtat ur Robert Ludlums tre agentromaner. Den mänskliga roboten med känslor. På jakt efter ett utsuddat minne ur vars dimbankar smutsig hemlig militär aktivitet, beställningsmord och mänskliga experiment i nationens (läs ondskans) tjänst gradvis steg fram. Lysande förkroppsligat av Matt Damon. I sin actiongenre i särklass i min bok och en alltför uppenbar inspiration till en alltför lång rad andra våldsamma filmer under 00-talet. Mest uppenbar är nytändningen för James Bond.

Men Matt Damon var inte intresserad av en oändlig rad av nya varianter på samma historia. Men sånt har aldrig hindrat vare sig Hollywood eller förlagsbranschen. Nu kommer så "The Bourne Legacy", byggd på en av böckerna om Bourne skriven efter Ludlums död och med manusförfattaren till de tidigare Bournefilmerna, Tony Gilroy i den regissörsstol från vilken Doug Liman och Paul Greengrass skapade actionnyheter.

Be mig nu inte redovisa intrigen! Den är ändå bara en anledning till att förflytta oss mellan Alaskas vildmarker, hemliga militära högkvarter och Manillas kåkstäder. Fram och tillbaka mellan militärforskning och antydd världspolitik.

Den "riktige" Jason Bourne lämnas i och för sig simmande i Hudsonfloden. Nu handlar det istället om Aaron Cross, en produkt av ännu en nivå av tillverkningen av mänskliga mordmaskiner och som ännu en gång måste stoppas för att ännu en gång måste alla spår av dessa experiment undanröjas.

Men Cross överlever förstås i bästa Bourne-stil och ger sig ut på jakt efter sanningen tillsammans med en kvinnlig läkare. Själva jagas de för att sanningen till varje pris inte ska komma till New York Times kännedom.

Känns det igen? Ja, det gör det. Det gör också de långa utdragna trafikjakterna, denna gång på motorcykel, de extrema slagsmålsscenerna, jakten över hustaken – här i Manillas kåkstäder, de blixtsnabba förflyttningarna i världen, musiken, en hel del av biroller och bakgrundsteckning...

Men Jeremy Renner är ingen Matt Damon. Han ser lite för snäll ut, saknar den där hotfulla underliggande vreden, det gåtfulla. Och själva den grundläggande moralfrågan om ont och gott tonar ut i ett manus som slingrar sig som en orm i gräset för att hålla spänning och actionnivå konstant. Arvet efter Jason Bourne bleknar trots alla resurser och alla fina skådespelare och alla fräcka klipp och alla häpnadsväckande specialeffekter.

Så förvandlas Robert Ludlums agent, den identitetssökande Jason Bourne, till ett spöke vid namn Aaron Cross. En vålnad som vandrar in i samma kommersiella filmöken där han kan morsa på Sjöwall/Wahlöös Martin Beck eller Henning Mankells Wallander.

Ganska sorgligt faktiskt.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06