Blodig speed-dejt i "Jag, Anna"

Malin Krutmeijer om "Jag, Anna".

Det vilar en känsla av 70-talsdeckare över ”Jag, Anna”, där spelfilmsdebuterande Barnaby Southcombe regisserar sin berömda mamma Charlotte Rampling i huvudrollen. Färgskalan är grågul, höghus tornar upp sig som murar, den trenchcoatklädda Anna (Rampling) söker ständigt upp telefonkiosker. Eller 70-tal – mest av allt är det som att filmen utspelar sig i ett slags avstannad tid, och det är, ska det visa sig, en spegling av Annas sinnestillstånd.

Filmen tar avstamp i hur hon vaknar upp efter en speed-dejt med en död, blodig man bredvid sig. Hon flyr i chock, men återvänder för att hämta sitt paraply som hon glömt i hissen. Där möter hon helt kort Gabriel Byrnes slitna poliskommissarie, som utreder mordet.

Han dras till henne, och söker upp henne. De inleder ett förhållande samtidigt som polisutredningens spår obönhörligt leder allt närmre det faktum att Anna befunnit sig på mordplatsen. Men det finns andra som haft skäl att ge sig på den döde mannen.

Mordutredningen tuffar på i bakgrunden utan att bidra med några direkta spänningsmoment, medan filmen centreras kring Anna. Med god hjälp av Ramplings koncentrerade skådespeleri upprättas en mystik kring henne. Det är något som inte stämmer. Hela hon andas en hjärtskärande ensamhet, som svär mot att en dotter och ett barnbarn är högst närvarande i hennes tillvaro. Det är som att det alltid är en blek, kall morgon efter en sömnlös natt hos Anna, och filmen förmedlar detta med poetisk precision. Fotot är fantastiskt.

Byrne och Rampling bjuder också på några vibrerande scener mellan den spirituella men plågade Anna och den känslige kommissarien.

Filmen har alltså en del riktigt fina kvaliteter, men den har också brister. Charlotte Rampling nobbade manuset (som bygger på en roman) på ett tidigare stadium. Hon tyckte inte det höll, och hon hade rätt. Efter omarbetningar är det ändå här filmens problem ligger: historien bär inte riktigt utan känns väl konstruerad. Southcombe lyckas inte fullt ut balansera de två spåren med mordutredningen och mystiken kring Anna och hennes bakgrund. Effekten blir att filmen vissa stunder tappar fokus och nerv, och slutet blir inte det avslöjande crescendo det var tänkt. Men en spännande debutfilm är det.

Malin Krutmeijer
malin.krutmeijer@telia.com