På botten med Hamilton

Gunnar Bergdahl gäspar sig igenom "Hamilton 2 - Men inte om det gäller min dotter".

Ett rejält stycke in i "Hamilton 2 - Men inte om det gäller min dotter" står Mikael Persbrandt i arabisk öken och överblickar sina samlade styrkor som snart ska attackera den onde arabens högkvarter. Där finns nämligen, i norra tornet som en prinsessa, hans kidnappade guddotter.

Just då sladdar hennes frånskilde pappa in på en motorcykel. Han är en numera alkoholiserad före detta främlingslegionär som tycker illa om Carl Hamilton för att han är kompis med guddotterns mamma, den svenska Säpochefen.

Hur han tagit sig till platsen är ett av många mysterier som denna film, i akut behov av det man brukar kalla manuskript, innehåller. Effekten är våldsamt skrattframkallande.

Hemliga agenter, ondo araber, goda araber, korkade Säpogubbar, hjältemodiga hjältar, CIA-agenter, den hotade KÄRNFAMILJEN, pang pang du är död och puss puss på slutet!

Det är synd om Mikael Persbrandt. Pengar kan ju inte vara allt i skådespelaryrket. Det är synd om den i Beck-fabriken skolade regissören Tobias Falk. Han har ju ingen koll på vad han sysslar med trots att han sannolikt har sett Bourne-filmerna framlänges och baklänges.

Det är till och med synd om Jan Guillou. Och då har det verkligen gått långt.

Men framförallt är det synd om den publik som eventuellt trotsar alla varningar och betalar en krona i minuten för att under 90 långa dylika närstudera svensk films absoluta botten.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06