Halva bilden i "Palme"

Johan Malmberg om "Palme".

Har det verkligen gått så lång tid? Att vi behöver en utbildningsfilm om vem Olof Palme var, ja det har väl det. 26 år.

Ett par nya generationer har hunnit växa upp för vilka han är lika med blodfläcken på Sveavägen och möjligen ett stumt trauma svårt att greppa. Generationer som bara har ett hum om vår självlysande stjärna som en gång så svidande elegant formulerade världspolitikens orättvisor att supermakterna hukade sig i bänkarna. För dem fyller onekligen Maud Nycander och Kristina Lindströms ”Palme” – som samtidigt begår dokumentärfilmshistoria och går upp på 110 biografer – en viktig funktion.

För oss något äldre då? Kanske först och främst är den en konservburk till 70-talet (för att låna ett uttryck från Åsa Mobergs roman ”Kärleken i Julia Anderssons liv”). Familjen Palme – inte minst Lisbeth och den annars tämligen okände Mattias Palme – öppnar sina arkiv och bjuder generöst på både bilder och berättelser. Vi får följa dem nära i klipp från vardagsliv i Vällingby och korniga 8 mm-somrar på Fårö där Olof leker med sönerna.

Vi leds på en kort, komprimerad resa genom högreståndsuppväxten på Östermalm, via Sigtuna och över till USA-vistelsen där radikalen Olof Palme sägs födas. En snabbskissad psykologisering av hur denne privilegierade yngling, underbarnet som han kallas, blir Erlanders pojke och ingjuter en högljudd internationalism i det folkhemska socialdemokratiska partiet.

Det är på ytan ett alldeles bländande porträtt. Levandegjort genom denna imponerande talkör av familj, vänner och potentater som fyller i mellanrummen mellan klippen. Men det är också någonstans i den breda rundmålningen som Nycander/Lindström går vilse.

Mest för att den känns provocerande opolitisk. Trots vackra slutord och alldeles säkert de bästa intentioner att lyfta fram Palme som inspiratör. För det är självklart i politiken som människan borde bottna.

I stället blir man osäker på vad ”Palme” egentligen vill berätta. Själva säger filmarna redan i inledningen att ”mordet överskuggat människan”, ambitionen är just att berätta om människan Olof.

Går det att göra det, mer eller mindre separera människan från politikern? Den som minns filmer om Nixon, Kennedy eller Phyllida Lloyds porträtt av människan Thatcher vet hur fel det kan bli. Och för en film som ”Palme” som kapitel för kapitel lutar sig mot Henrik Berggrens mäktiga Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” blir jämförelsen omöjlig att undvika.

Berggren driver sin tes om Olof Palme som en reflektion av modernitetens framväxt, och Palmes personliga utveckling – kanske då i samklang med tiden – görs alldeles logisk. Som till exempel då Palmes roll som reformator av jämställdhetslagar på goda grunder ges stort utrymme.

I filmen låter Lisbeth som ett eko av Berggrens tes: ”Det kändes som om han hörde till en äldre generation, ändå var han modernare än andra”. Ändå skildrar filmen honom bara som en kvinnornas man, i betydelsen en man som attraherade kvinnor.

Det är ett verkligt problematiskt sätt att förminska människan och politikern. Oavsett vilken tes man vill driva, och tro mig jag efterlyser ingen hagiografi. Det är förstås helt fair att beskriva Palmes nesliga roll i exempelvis IB- och Geijer-affärerna.

Däremot känns det tämligen bisarrt att ge Carl Bildt plattform som historisk uttolkare av Palme.

Utifrån Olof Palmes fräna ”Man ska kalla saker vid dess rätta namn”-tal invände Bohman att detta var ett brott mot neutraliteten, en bild som den tysta diplomatins ansikte Bildt här tillåts cementera.

Det är milt sagt stötande i en film, som mest tycks vilja sken av ett slags försiktigt objektiv hållning.

Så hur sevärd filmen än är för sin eleganta arkivskatt hoppas jag att när ”Palme” utökas till tre timmar tv framåt jul då tillförs en tydligare politisk dimension.

Det skulle också göra Olof Palme rättvisa.

Johan Malmberg
johan.malmberg@hd.se 042-489 92 31